Betyg: 4 av 6

Redan 2002 gjorde Mohsen Makhmalbaf filmen Kandahar om en kvinna som på hemliga vägar tar sig in i Afghanistan för att leta efter sin försvunna syster. Nu har Hana Makhmalbaf, den yngsta talangen i den iranska regissörsfamiljen med samma namn, gjort den prisade Buddha föll av skam. Hon är dotter till Mohsen, syster till regissören Samira och fotografen Maysan Makhmalbaf. Redan som åttaåring debuterade Hana med en kortfilm. Sin första dokumentär gjorde hon vid 14 års ålder. Sin första långfilm Buddha föll av skam gjorde hon vid fyllda 18. Det finns stora likheter mellan familjemedlemmarnas filmer i allmänhet och iranska filmer i synnerhet - men naturligtvis också olikheter.

En återkommande dramaturgi är att sätta ett litet barn eller en ung kvinna i centrum, en till synes bräcklig huvudperson som tagit på sig ett uppdrag som tvingar henne att - oftast till fots - färdas från plats A till plats B under många och svåra och strapatser.

Denna gång det den kavata sexårigen Bakthay som bestämt sig för att hon vill börja skolan precis som grannpojken Abbas. Men för att få gå i skolan måste hon ha en skrivbok. Helst bör hon också ha penna, suddegummi och pennvässare, men så långt sträcker sig inte hennes möjligheter. Bara skrivboken är nästintill oöverkomlig. För att kunna köpa den skrivboken måste hon ha pengar. För att få dem måste hon och sälja lika många ägg som en bok kostar. Eftersom bokförsäljaren redan har tillräckligt med ägg måste Bakhtay gå den långa vägen till marknaden. Där går två ägg sönder och ingen vill köpa de resterande. Istället måste hon gå tillbaka och byta äggen mot bröd. Så det där håller det på i långa bitvis plågsamma scener. Det är hisnande att se hennes små fötter vandra fram och tillbaka över skräckinjagande raviner, förbi arga hundar och inte minst oförstående vuxna. Vi har sett det förut. Men inramningen är ny.

Filmen utspelar sig i Afghanistan vid foten av de numera bortsprängda Jättelika Buddha-statyerna. Det är där Bakthay bor med sin mamma och sin lillasyster i en av de många stengrottorna som omger hålen efter statyerna. Filmen börjar med att visa gamla journalbilder av de imponerande statyerna följda av den chockartade sprängningen av dem. Sprängningen avslutar också filmen.

Det är mot den bakgrunden Bakthays äventyr utspelar sig. Vilket understryks när ett gäng pojkar, som leker talibaner, tar henne till fånga för att stena henne för att hon är en ”hedning” som visar sitt hår och därtill bär på ett läppstift. Hela den scenen när hon tas till fånga och förs till en grotta där andra små flickor sitter fångna med papperspåsar över huvudena är nästan för otäck för att platsa i berättelsen som lämnar dem utan kommentar för att återgå till Bakhtays sökande efter en flickskola.

Barnen är som alltid i iransk film helt fantastiska - de vuxna syns knappt - och hundraprocentigt övertygande. Hana Makhalbaf växlar mellan extrema närbilder på barnens ansikten och det oändliga landskapet. Hur någon kan överleva i de imponerande men till synes helt sterila bergen är obegripligt - men så förstår man också vitsen med varje intjänat öre.

Bakhtay och hennes kompis Abbas, som försöker hjälpa henne, blir ett försvar för den kultur och det liv som trots allt spirar i Afghanistan och som talibanerna vill ta död på.