Betyg: 5 av 6
De belgiska bröderna Luc och Jean-Pierre Dardenne fortsätter oförtrutet att rikta sin och biopublikens uppmärksamhet mot människorna i samtidens marginaler. Efter att senast i Lornas tystnad ha skildrat flyktingproblematik och skenäktenskap är de i Pojken med cykeln tillbaka i det till synes outtömliga ämnet faderskap som de redan belyst i Sonen 2002 och Barnet 2005. Men denna gång får vi i än högre grad ta del av barnets perspektiv.
Det är 12-årige Cyril som redan i inledningsscenen med imponerande – och för de närvarande vuxna irriterande – envishet vrålar ut sin längtan efter pappa. Cyril bor på barnhem, pappan har försvunnit, någon mamma tycks inte finnas. Och Cyril ger inte upp. Han ringer, han rymmer, han tjatar och han lyckas så småningom med bistånd från en särdeles hjälpsam kvinna, hårfrisörskan Samantha, hitta sin pappa. Som inte vill veta av honom och inte ens har förmågan att själv säga det till honom utan i stället förmedlar vaga löften om att kanske ringa, kanske ses, kanske kanske…
Associationerna ringlar ofrånkomligt, gång på gång, till den klassiska filmen om en far, en son och en cykel: Vittorio De Sicas Cykeltjuven från 1945. Också här är cykeln inte bara symbolen för, utan också det praktiska verktyget som möjliggör, en dräglig tillvaro. Cyril är ständigt på väg på fordonet fadern gett honom, ständigt på jakt efter samme fader eller på rymmen undan någonting. Men cykeln är också en statussymbol, det enda lite lyxiga inslaget i hans liv, hett eftertraktat av andra unga pojkar. Också här upprepas cykelstölder och försäljningar för att få tillvaron att gå ihop.
Liksom De Sica är också bröderna Dardennes neorealister som med stark närvaro, många amatörskådespelare och en närmast händelsefattig dramaturgi skildrar samhällets offer. I Dardennes värld fördöms ingen. Också skurkarna är offer och offren kan när som helst bli skurkar. De och vi är alla människor och det är synd om människorna.
Till skillnad från De Sicas film är ju bröderna Dardennes i färg – vilket utnyttjas skickligt om än snudd på övertydligt emellanåt. Medan tidigare filmer varit mer nedtonade i färgskalan kontrasteras här kalla färger mot varma, lugna mot grälla. Så är till exempel Cyril rödhårig och alltid klädd i rödlysande jacka som den arga, starka lilla människa han är. En som vägrar glömmas bort.
Därtill har familjebilden förändrats sedan Cykeltjuven. Här var det far och son som tillsammans, oförtrutet om än med växande desperation, vandrade Roms gator i sökandet efter den stulna cykel som var vägen ut ur arbetslöshet och fattigdom.
I Pojken med cykeln söker sonen sin far med hjälp av sin cykel. Sveket är här inte samhällets gentemot individen – Cyrils barnhem verkar välfungerande och drivas av en proffsig, om än alltför fåhövdad, personalstyrka – utan mellan individer, rentav den närmaste familjen. Och istället träder en alternativ familj, i Samanthas person, in som en ställföreträdande förälder och räddande ängel. En som betalar Cyrils böter, som står ut med hans vredesutbrott och som inte väljer bort honom. En som gärna cyklar vid hans sida.
