Betyg: 5 av 6

Fredrik Böök skrev en gång att poeten Erik Gustaf Geijer kanske var den sista som kunde brista ut i entusiasm vid åsynen av ett träd. Hade Böök när han skrev så för hundra år sedan (i en nyutgåva av Geijers Minnen) känt till sin samtida, den franska tvätterskan och amatörmålaren Séraphine Louis från staden Senlis inte långt från Paris hade han i henne kunnat hitta åtminstone en människa till med Geijers bortglömda förmåga.

För Séraphine var träden livet självt; hon förvandlade dem till målningar, med tiden allt större. Gång på gång återkom hon till det paradisiska livsträdet i sina vilda och färgrika bilder. I sin öververklighet har de något både främmande och skrämmande i sig. När Séraphines upptäckare, den tyske konstkritikern Vilhelm Uhde ser dem sommaren 1914 blir han rädd; Séraphine tröstar honom genom att berätta att också hon ibland blir rädd för dem.

Séraphine var en självlärd visionär som menade sig arbeta på uppdrag av änglarna. I den film som bär hennes namn och som gjorts av Martin Provost gestaltas hon enastående av Yolande Moreau som en kantig varelse med en alldeles speciell skönhet och känslighet. Vi följer hennes ensamma livsbana, från hånat byoriginal upptäckt av Uhde – som också var ’Tullnären’ Rousseaus upptäckare – och en kort tids berömmelse, till 20-talets internering på sinnessjukhus. Där dog hon 1942.

Men Provost film är ingen offersaga utan skildringen av ett osannolikt men verkligt öde. Den berättar utan sentimentala åthävor, meditativt, men då och då också inåtvänt explosivt. En outsider möter en annan, den hånade Séraphine möter den homosexuelle Uhde, en märklig vänskap uppstår. Bara delvis kan de hjälpa varandra. Första världskriget kommer och går, småborgerligt bigotteri, främlingsrädsla – också rädsla för den inre främlingen – drabbar dem båda. Till sist sitter hon där, Séraphine med änglanamnet, under sitt träd: en melankolisk tjuren Ferdinand på randen av avgrunden-livet.