Lukas Moodysson hoppas att den här filmen ska ses av fler än de fyra personer som såg Ett hål i mitt hjärta - ”kanske sju?” Man får förmoda att Moodysson - om än blygsamt - tror sig ha gjort en mindre provokativ film den här gången.
Och Container är faktiskt följsam och inbjudande, om man låter den vara det.

Moodyssons nya film är en strax över timmen lång stream of consciousness-remsa i svartvitt, med bilder på människor (huvudsakligen skådespelaren Peter Lorentzon) i miljöer belamrade med bråte. Filmreferenserna går till avantgardfilmaren Stan Brakhages - som skrev att ”en visuell medvetenhetsström är en väg till själen” - och Andrej Tarkovskijs filmer. Främst då de utomvärldsliga miljöerna i Stalker och drömtillståndet i Spegeln, även om Moodyssons bruk av svartvit grovkornighet är betydligt råare än den ryske regissörens.
Bilderna är sammanflätade av en berättarröst som i den svenska versionen tillhör danserskan Mariha Åberg, som även gör en av filmens roller. Åberg har en liten röst som spricker ibland. Den lämpar sig därför väl till att läsa Moodyssons text, som i mycket handlar om en liten flicka fången i en stor mans kropp. Texten, som hade kunnat var en långdikt ur någon av Lukas Moodyssons poesisamlingar, har en myriad ingångar för den som är villig att lyssna. Själv hör jag mest diskussionerna om sexuell identitet och kändiskult, kanske för att de ligger mest på pulsen av vår filmiska samtid. Paris Hilton är tillsammans med Jesus, Maria och porrstjärnan Savannah filmens flitigast nämnda person.

Jag skulle gärna se att den engelska versionen av Container gick upp parallellt på svenska biografer. Där är det den amerikanska skådespelerskan Jena Malones monolog som ligger och svävar över bilderna. Och ”svävar” är i sammanhanget inte bara ett snyggt prettoord: Malone har begåvats med en luftigt hes röst som andas whiskey, drömmar, förkylning och förförelse vilket gör den utomordentligt väl anpassad till Moodyssons associativa bildspel. Och jag upplever det som att den engelska texten ger fler ingångar till filmen, kanske för att den skapar en distans till svenska företeelser i bilderna.

Att Container delvis är inspelad i Tjernobyl har väckt uppmärksamhet. Men länken till filmens övriga miljöer blir tydlig när man sett Åberg och Lorentzon vada genom övergivet mänskliga lämningar i den förbjudna zonen. Tillsammans med bilder av ett sopberg i Transsylvanien väcker det naturligtvis funderingar på allt det som blir kvar efter oss. Men vet man att Moodysson först ville göra en film om tsunamis - innan den stora vågen drabbade Sydostasien och han övergav tanken - så far associationerna också iväg i motsatt riktning: till bråte utan människor, till människorna som inte längre finns kvar hos sina saker. Som efter en katastrof där alla svepts bort.

Jo, nog förtjänar Container att ses av fler än fyra personer, och det på bioduk. Filmen kräver odelad uppmärksamhet men ger igen med råge. Efter de två visningar jag suttit igenom har jag lämnat salongen översköljd av intryck och tankar, nedsänkt i ett meditativt lugn som jag alltför sällan upplever på bio idag.