Betyg: 3 av 6

Stephenie Meyers Twilightserie, i bok- eller filmformat, ställer oss inför ett val. Berättelsens hjältinna, 18-åriga Bella Swan från småstaden Forks, måste välja mellan ett kort, mänskligt liv med sin för alltid 17-årige vampyrälskling Edward eller ett evigt liv tillsammans med honom. För att få det senare måste hon förstås själv bli en kall, marmorhudad blodsugare. Och vi, läsare och åskådare, måste också välja. Antingen kapitulerar vi inför detta frosseri i multi- cylindrad melodramatik – eller inte.

Om inte så ser vi i Eclipse, den tredje filmen i serien, en oändlig räcka av ”Du, vi måste prata”-dialoger – där varje ord väger tungt som bly och varje blick brinner av mer eller mindre återhållen passion. Dessa varvas med flashbacks till depressionsåren och inbördeskriget som ger långsökta förklaringar till sakernas nutida tillstånd samt med actionscener och panoramascener som får bilderna i boken Kitschiga vykort (jodå, det finns en sådan) att framstå naturalistiska.

Om inte så ser vi förstås också, och förfasar oss väldeliga över, den råkommersialism som håller igång Twilightcirkusen. Det finns till exempel bland spin off-produkterna – förutom de obligatoriska muggarna, tröjorna, musmattorna, örngotten och gosedjuren – föga prisvärt Twilightsmink med namn som Mortal Glow och Femme Fatale att köpa.

Om inte så upprörs även vi av de, som så många redan uppmärksammat, arkaiska könsschablonerna.

Men väljer vi att kapitulera, ja, då är vi plötsligt inbjudna till ett fantastiskt partaj med fri tillgång till allt som krävs för en stunds framgångsrik eskapism.

Då kan vi med Eclipse njuta av en film som i högsta grad liknar Douglas Sirks allra mest kult- kitschiga: den omöjliga kärleken som övervinner allt, de många livsavgörande besluten som fattas av filmstjärnevackra människor och de bedårande landskapen än täckta av snö, än av de skönaste blommor.

Då ser vi även den andra, kreativa, sidan av Twilightuniversumet, såsom de tusentals alternativa handlingar, digressioner och fortsättningar på böckerna som skrivande och filmande fans världen över skapar i en världens största skrivarskola på internet.

Och vi förstår, eftersom vi själva minns hur det var att vara mellan tretton och sexton och i desperat behov av något tillsynes meningsfullt att gripa tag i och sedan inte till något pris släppa, att berättelsen om Bella fyller ett behov. Kanske av något som är starkare än det tillsynes futtiga liv de flesta av oss lever. Kanske av något som är vackrare. Eller enklare.

Och kanske ligger det dessutom, tänker vi, något i medieforskaren Yvonne Lefflers teorier om att Twilights budskap om kärlek som grundar sig i en själarnas gemenskap utgör en efterlängtad fristad för unga vars tillvaro numera är genomsexualiserad.

Och låt dem få det. Bjud dem på en riktigt njutbar skräpfilm, renons på konstnärliga ambitioner och politiskt korrekt uppbygglighet. Låt dem hänge sig. Och gör det som de i antal ständigt växande livsstilsmagasinen alltid uppmanar oss: unna dig själv. I detta specifika fall: unna dig själv att frossa i Twilight. (Åtminstone i filmerna, som på ett effektivt sätt komprimerar de utdragna böckerna.) Livet blir faktiskt aningen roligare då, även för oss som för länge sedan lämnat tonåren bakom oss.