”Mamma och jag mot dig och pappa.”
Noah Baumbachs skilsmässodrama The Squid and the whale börjar med en tennismatch, en dubbel: Mamma och minstingen Frank mot pappa och tonårssonen Walt. En trevlig fritidssysselsättning för akademikerfamiljen Berkman, och en metafor för den alltmer uppenbara splittringen mellan föräldrarna. En hård serve är inte bara en hård serve längre.
”Men det är ju bara en del av spelet, mamma.” Säger Walt, som än så länge, i den grumliga övergången mellan barn och vuxen inte kan se att han är sin pappas allierade i kampen mot mamma; Bernhards fru som börjar få ett erkännande för de författarambitioner som han, den en gång så vördade Författaren, skräckslaget skrattar åt. Själv får han numera mest refuseringsbrev. ”Hon skrev inte en rad innan hon träffade honom, det är han som har influerat henne”, förklarar Walt sakligt för sin lillebror. Noah Baumbachs förmåga att ringa in de där plågsamt infekterade konflikterna hos en kärnfamilj i upplösning gör The Squid and the whale till en sällsynt fulländad liten film. Familjen Berkman, uppbyggd kring den litterära patriarken Bernhard, är själva sinnebilden för en modern, emanciperad amerikansk familj i Brooklyn i mitten av 80-talet. I relief mot det blir pappans buffliga hävdelsebehov och Walts omedvetna misogyni så mycket tydligare.
Den här härdsmältan skulle bli outhärdlig att bevittna om det inte vore för Baumbachs fingertoppskänsliga handlag med den humor som hela tiden hänger i luften. Komiken uppstår nästan av sig självt ur alla tafatta ansträngningar att hitta en balans mellan omsorg och egna behov. Under ”familjekonferensen” i vardagsrummet då skilsmässan annonseras, börjar man genast diskutera oklarheterna i det nya schemat medan lillebror gråter; ska katten också bo hos pappa varannan vecka?
The Squid and the whale handlar mycket om att växa upp och frigöra sig, och det gäller inte bara barnen. Joan, briljant spelad av Laura Linney, vill hitta ett sannare jag och en redigare karl, och Bernhard är på jakt efter någon ny som kan se upp till honom. Han bestämmer sig för en av sina unga och sexiga författarstudenter. Rollen som Bernhard skrevs ursprungligen för Bill Murray, som drog sig ur i sista stund och lämnade plats för Jeff Daniels. Tack och lov för det, Bill Murray hade reducerat The squid and the whale till en Bill Murray-film. Det hade skuggat den fina historien, och Jeff Daniels är som gjord för att spela den hjärtskärande Bernhard, fint ackompanjerad av Jesse Eisenberg som utvecklar sin storögda insats i Rodger Dodger.
Att Noah Baumbach är kompis med Royal Tenenbaums-regissören Wes Anderson – de skrev manuset till The life aquatic ihop och här är Anderson med och producerar – märks på hur han månar om detaljer och subtil humor, även om Noah Baumbach här ägnar sig åt djupsinnigare saker än hans mer kända samarbetspartner brukar göra. Filmen är inspelad på 23 dagar, vilket i princip bara märks på en misslyckad ljussättning någon enstaka gång. Bortsett från det; stående ovationer för The squid and the whale.
