Betyg: 5 av 6

På pappret ser det blandat ut: en tyskfödd regissör och en iranskfödd författare, båda bosatta i Belgien, skådespelare från England, Serbien och Ungern, huvudsakligen inspelat i Luxemburg. Kunde lätt ha blivit vattnig eurokompott av det hela, framkompromissad för att falla alla i smaken och därför till sist ingen alls.

Nu blev det snarare vin än vatten, dock. Tankarna går lite till herrar Loach och Leigh och ganska mycket till Allt eller inget, filmen om de där manliga stripporna.

Här handlar det om 60-åriga änkan Maggie som har en allvarligt sjuk ­liten sonson, för vilken hon är beredd att göra allt. Men behandlingarna kostar och Maggie har för att klara dem redan sålt sitt hus. På arbetsmarknaden är hon utan värde. Under en särskilt deppig dag ser hon en skylt utanför ett etablissemang som efterlyser en värdinna. Att det står Sexy World strax ovanför missar hon först. Det blir början på en aningen besynnerlig och högst framgångsrik karriär. Maggie har nämligen en dold talang – i handflatorna. Hon tilldelas artistnamnet Irina Palm, under vilket hon (helt anonymt, tack vare ett fiffigt hål i väggen) blir något av en legend.

Filmens upphovsmän hade först tänkt sig att den skulle utspela sig i Bryssels Gare du Nord-kvarter. Plötsliga EU-pengar från England gjorde att man istället valde London och Soho. In kom också Marianne Faithfull i huvudrollen. Det var ett lyckokast. Hon levererar en fint under­spelad prestation, på nivå med – faktiskt snäppet över – kollegorna Julia Walters och Brenda Blethyn, aktriser som gjort roller som denna till en specialitet. Vem anade detta 1964, när Marianne sjöng As tears go by?

Faithfull gör filmen till den pärla den är, trots ett lite väl otroligt manus. Lyser gör också Kusturica-­reguljären Manojlovic som snäll sexklubbägare och Jenny Agutter och Meg Wynn Owen (från Herrskap och tjänstefolk) som ”posha” bridge­damer.