Webb-tv
Från den egyptiska öknen till djupt under polarisen bekämpar G.I.
Betyg: 4 av 6
Vad kan man säga om en viss Stephen Sommers, leverantör av klatschiga actionspektakel? Kanske att han inte bara regisserar utan oftast också skriver och producerar sina alster – som på sin tid både Orson Welles och Edward D. Wood Jr. Eller att hans filmer – bland dem Mumien, Mumien: återkomsten, The Scorpion king, The Scorpion king 2: Rise of a warrior och Van Helsing – pendlar mellan mer eller mindre platt bruksaction med tvådimensionella personporträtt, pajiga oneliners och yxiga effekter som återkommande kännemärken.
Eller att man med andra ord vet vad man får när man går och ser hans filmer – om man nu har lagt hans namn på minnet, vill säga.
Trots avmätta kritikerreaktioner har Sommers icke desto mindre visat sig vara en god kassako och förväntas därför fortsätta prångla ut pråligheter. På planeringsstadiet ligger både en ny Tarzan-film och en utfärd ihop med Jason och argonauterna. Och kanske ett par tre G.I. Joe-rullar. Vilket faktiskt inte skulle vara det värsta, när första installationen nu går och får dunderpremiär.
Kanske är det för att Sommers i G.I. Joe: The Rise of Cobra faktiskt arbetar med ett persongalleri som ursprungligen är dockor som man ganska omedelbart både accepterar och (med lite god vilja) även har riktigt kul åt ovannämnda pajig- och yxigheter – för dessa är i högsta grad påtagliga, tro inte annat.
Hunkige Channing Tatum (hur yxigt är inte det namnet?) och hans fräsige kommandokollega Marlon Wayans är hjältar på jakt efter ett gäng förödande stridspetsar (de ser ut som elaka termiter) vilka har fallit i fel händer.
På onda sidan finns vapenexpert McMullen, legosoldat Zartan och en galen vetenskapsman vars identitet är lika maskerad som hans förvridna ansikte. Här finns även en svarthårig exblond baronessa, USA:s president och två ninjor. Med mera. Fläskigt överspel och dånande CGI-action förekommer nästan jämnt. Och funkar fint för vad det vill vara.
Kanske är det dags att lägga hantverkaren Sommers namn på minnet. Visst är han aningen grovhänt, men som regissör av god popcornfilm har han här en hit, säga vad man vill. Vi ska heller inte glömma Per Hallbergs ljudbehandling, som alltid exemplarisk.
