Betyg: 4 av 6

Den koreanske regissören Kim Ki-duk skapade för ett antal år sedan en viss uppståndelse i Cannes med filmen ”The isle”, en dunkel och morbid meditation över drifterna och existensen där metkrokar användes som självmordsredskap på några olika sätt, alla mycket obehagliga. ”Livets hjul”, som har svensk premiär i dag, är av ett helt annat temperament. Faktum är att det är svårt att tänka sig något mer radikalt annorlunda.
Här fostras en ung pojke tålmodigt, nästan ordlöst, av en buddhistmunk. Han lär sig ödmjukhet, behärskning och avståendets svåra konst. Som liten felar han i smått, som yngling felar han i stort, först som vuxen man kommer han slutligen till insikt, då inte utan ett mått av dramatik, och som gammal man, när hans läromästare har lämnat det här livet, är han själv redo att fostra en ung pojke.

Allt återkommer, om än med vissa smärre förskjutningar. Tiden är cyklisk, vilket redan titeln inskärper,
och det betonas än mer av en kapitelindelning som följer årstidernas kretslopp. Först är det vår, sedan sommar, höst och vinter, varpå det återigen blir vår. Varje avbrott i form av påhälsning från yttervärlden utgör ett potentiellt hot, inte minst därför att det innebär en konfrontation med ett helt annat tidsbegrepp och på så sätt ett skalv som stör den tålmodigt uppbyggda balansen. Föreställningen om en linjär tid är en käpp i livets hjul.
Alla olikheterna till trots finns det ändå gemensamma drag som skvallrar om ett syskonskap mellan ”The isle” och ”Livets hjul”, som det akvarellistiska bildspråket och ett återkommande motiv som den flytande boplatsen. Munken lever på en flotte i en sjö uppe i bergen, och bilderna av denna i en jungfruligt ren natur, vilande i ett spegelblankt vatten mot en fond av disinsvepta bergstoppar, är ibland så vackra att det känns som om själva näthinnorna genomgår en mild putsning.
Berättelsen har en barnboksmässig enkelhet över sig som då och då kan kantra över i
banalitet. Det här är buddhismen som pralinask. Samtidigt finns här vissa oväntade, lätt bisarra infall, som jag inte tänker avslöja, och en litet grov humor som skapar en viss friktion när det hela hotar att bli för blankt och tjusigt. Och om det nu är andlig spis som efterfrågas, och alternativet skulle vara att se Mel Gibson plåga ihjäl Jesus i slow motion, då menar jag att ”Livets hjul” avgjort är att föredra.