Hjälten Hugh Jackman och hjältinnan Nicole Kidman får varandra redan i mitten av filmen. Efter det exploderar Australia i en svulstig kavalkad av…allt.
Webb-tv
Baz Luhrman som skrev och regisserade "Moulin Rouge" är tillbaka med det romantiska eposet Australia där han återvänder till sitt hemland Australien och jobbar med två av landets främsta filmstjärnor; Nicole Kidman och Hugh Jackman.
Betyg: 3 av 6
Baz Luhrmanns Australia bygger på en kalkyl som säger att detta är vad världen idag törstar efter. Det ska vara stora stjärnor och stora känslor; hårda strapatser, tårar i strida floder och historiens vindar som blåser genom de älskandes hår. Ambitionen är en film som omfattar och på någon sorts magiskt sätt speglar en hel kontinent. Vänner av återhållsamhet och subtilitet får därför leta på annat håll.
Stjärnorna ifråga är hyfsat stora: Nicole Kidman och Hugh Jackman. Hon spelar den blekt raffinerade Lady Ashley från ett avlägset Storbritannien, en skenbart spröd men i själva verket rätt sportig överklassdam som år 1939 anländer till ett råbarkat Australien med sina spetsunderkläder prydligt packade i eleganta små boxar. Han är i allt väsentligt hennes motsats, kan man säga: en man av folket, en bångstyrig kofösare som är illa sedd också av det lokala riff-raffet eftersom han inte tvekar att umgås med landets svarta urbefolkning. En charmig hedersknyffel, med andra ord, om än möjligen något opolerad.
Känslorna blir snabbt heta och omöjliga att tygla. Och när han och hon till slut äntligen kysser varandra – jag tror inte att jag förstör spänningen för någon genom att avslöja detta, det ligger liksom i korten – är närbilden så närgången att det är som två enorma rymdfarkoster som genomför en komplicerad dockningsmanöver i slow motion.
Hela berättelsen löper på räls mot denna romantiska urladdning som ligger någonstans mitt i filmen, och på vägen dit har man åtminstone tidvis kunnat inbilla sig att Luhrmann har någon sorts grepp om materialet och vet vad han håller på med, även om man ibland har skruvat på sig av genans när fånigheten blivit för påträngande. Men ungefär här blir det uppenbart att filmen vill så mycket i så många avseenden att den spränger alla ramar, svämmar över alla breddar, vilket ofrånkomligen leder till att den tappar i stort sett allt vad fokus, energi och vett och sans heter.
När han och hon tillsammans med ett gäng sorglustiga sidekicks driver en boskapshjord genom den väldiga öknen och fram till hamnen i Darwin och de väntande uppköparna från den brittiska krigsmakten, är det episkt så att det räcker och blir över. Det handlar då om att stå upp mot traktens råskinn till pamp som strävar efter monopol på köttmarknaden.
Det kunde gott vara nog med det. De tu svetsas samman i ett gemensamt projekt och trotsar omgivningens trångsynta moralism – vackert så. Och den ödsliga ödemarken gör sig fint i bild. Men Australia stretar oförtrutet vidare. Den vill skildra krigsutbrottet 1939, den vill brottas med rasfördomar, och den vill framför allt berätta om den oförrätt som drabbade Australiens så kallade stulna generationer.
En viktig person blir därför den lille halvblodsgossen Nullah, som lever under ständigt hot att plockas upp av polisen och utsättas för handgriplig civilisering av ett klåfingrigt prästerskap som vill rädda honom och hans gelikar från en uppväxt i aboriginisk vidskepelse. Denna Nullah, som är filmens berättare och inbyggda samvete, adopteras av den ädla Lady Ashley, och tillsammans med kofösaren som aldrig kallas annat än The Drover bildar de en multikulturell liten mönsterfamilj där ute på den avlägsna gården. Men idyllen står under ständigt hot. Ondskans hantlangare intrigerar intensivt.
Med alla dessa lösa trådar virvlande omkring i luften, ser sig Luhrmann tvungen att överutnyttja de enklaste klichéerna för att överhuvudtaget få något gjort. Filmen landar hårt i en dammig maräng av kitsch.
