"Onekligen en naturbegåvning med en sällsynt självsäkerhet", skriver Karoline Eriksson som sett dokumentären om fenomenet Justin Bieber.
Foto: Paramount Pictures
Betyg: 2 av 6
”Han är en musikens Macauley Culkin” säger producenten L A Reid om Justin Bieber, född 1994, och man hoppas att han inte menar det som en olycksbådande profetia utan som en omskrivning av ”enormt framgångsrik barnstjärna”. Det har gått snabbt för 17-åringen från Ontario i Kanada att gå från gatusjungande barn till Youtube-fenomen till superkänd r&b-stjärna som ”säljer ut Madison Square Garden på 22 minuter” och har Boys II Men som bakgrundskör. ”Ibland gnäller han över att han vill ha ett normalt liv. Jag säger ”du har valt bort normalt!”, säger någon annan i JB-teamet.
Det är många som har något att säga om Justin Bieber medan bebisbilder och skojiga hemmafilmer där han spelar på barn-trumset och spexar på knatte-baseballmatcher flimrar förbi. Mamma, pappa, mormor, morfar, managern, kompisarna, de väldigt många fansen, de äldre kollegerna, sångpedagogen. Efter ett tag blir det lite besvärande, att Justin Bieber själv knappt säger någonting. Först efter drygt 20 minuter förevisar han fnissande morfars uppstoppade rävar och förklarar att han råkade bryta benet på en av dem en gång.
Han har väl inte så mycket att säga kanske. Och alla omkring honom vill ju framförallt att han ska sjunga och dansa. ”Jag var hemma i några dagar, jag pratade lite. Men jag skrek inte...” urskuldar han sig när han får bannor av röstcoachen för att ha ansträngt sin högt värderade röst under turnén med 86 (86!) stopp....lite besvärande, att Justin Bieber själv knappt säger någonting
Genom denna mix av Youtube-hyllning, dokumentär och konsertfilm - i 3D - får man verkligen en grundlig lektion i Justin Bieberiana. Han är onekligen en naturbegåvning med en sällsynt självsäkerhet och scennärvaro. Och, till skillnad från kändisbarnet Jaden Smith som är med på ett hörn som duettpartner, liksom self made och uppvuxen med en ensamstående tonårsmamma. Om hans karriär håller i sig får han kanske själv vara med och prata om vad som driver honom nästa gång. Om han inte hunnit bli musikens Macauley Culkin då.






