Betyg: 5 av 6

Mannen som introducerade äventyrshatten är tillbaka, kanske något tyngre i steget men annars i prima form - det är ju främst Harrison Fords sneda leende som gör Indiana Jones till den han är, inte hans stunts. Och så en och annan träffande replik. Här lyder den: ”I like Ike”, det vill säga USA:s republikanske 50-talspresident Dwight Eisenhower, när Indys politiska hemvist blir ifrågasatt.

Första halvtimmen är ”mind blowing” som det heter på engelska. Året är 1957. En militärkonvoj kör fram genom Nevadaöknen mot en militäranläggning. Vi anar att något inte står rätt till. Mycket riktigt. De amerikanska soldaterna är förklädda ryssar. Plötsligt befinner vi och den tillfångatagna Indiana Jones oss mitt i kalla kriget. Men ryssarnas ledare Irina Spalko, spelad av en iskall Cate Blanchett i svart lugg, är inte ute efter bomben denna gång utan en mystisk låda i ett hemligt lager. Ett lager som är mycket likt det som Moses stentavlor till slut hamnade i i filmen Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten. Knappt har den mystiska lådan spårats förrän Indy hamnar i en spökstad, som just ska till att sprängas i ett atombomsförsök, och räddar sig i ett kylskåp. Det är bara helt fantastiskt!

Blinkningarna till de föregående filmerna är många. Den hemliga kistan leder oss till Sydamerika. Där vidtar en eldstrid mellan framrusande militärbilar i djungeln, nedfärd i inte bara ett utan tre vattenfall och den obligatoriska undersökningen av ett invecklat konstruerat fornindianskt tempel för att nämna några av alla höjdpunkter. Därtill kommer kvicksand och jättemyror.

Det är också uppenbart att Steven Spielberg vill knyta ihop säcken. Som sidekick till Indy rullar denna gång den unge Mutt (LaBeouf) in på sin Harley Davidson iklädd exakt samma mundering som Marlon Brando i Vild ungdom. Att hans mamma råkar vara den hårt drickande Marion Ravenwood från första Indiana Jones-filmen, åter spelad av Karen Allen, är ingen slump. LaBeouf tar över en hel del av de stunts som Ford inte riktigt klarar längre. Han är dock fyllda 65. Med på färden är också Ray Winstone som gammal opålitlig kollega till Indy och John Hurt som professor som blivit prillig men tyvärr inte har mycket mer att göra än att se just opålitlig respektive prillig ut.

Idéerna råder det som synes ingen brist på, däremot hänger väl inte bitarna riktigt ihop alla gånger. Men det är inte det viktiga i en matinéfilm av detta slag. Det är i stället själva färden, en riktig berg- och dalbana där det bara är att blunda och skrika för allt vad tygen håller.

Slutet blir en överraskning som man gärna hade sett mer av.