Betyg: 3 av 6

Ben Affleck spelar en oförvitlig kongressledamot som håller på att utreda ett privat säkerhetsbolags smutsiga byk – det försöker ta över militärens jobb i Afghanistan och Irak – när hans närmaste medarbetare omkommer på ett mystiskt vis i tunnelbanan. Förlåt om man blir litet trött. Hur många filmer om konspirationer med förgreningar långt upp i ”det militärindustriella komplexet” har man inte sett vid det här laget? Med Barack Obama vid rodret vill vi hellre se filmer om det goda USA.

Men intrigen visar sig bara vara en förevändning för att hylla ”gammelmedierna” eller de riktiga medierna som Jan Guillou säger. För vem kan vara bättre rustad att utreda sanningen i en härva av det här slaget än en riktig reporter, spelad av Russell Crowe anställd på The Washington Globe (Post i verkligheten). Varande en riktig grävare är han singel, osnygg, supig och lönnfet och ger allt för jobbet. Webben läser han aldrig. Döm om hans förfäran när hans ampra chef, spelad av Helen Mirren, tussar ihop honom med en ung och vacker bloggare. En skvallrare!

Hur snårig historien om legosoldater än visar sig vara ligger Russell Crowe hela tiden steget före, och före polisen naturligtvis. Bloggerskan får under resans gång lära sig ett och annat om att gräva i arkiven som den ”riktige” reporterns assistent. Datorn används överhuvudtaget inte. Och webben finns inte i det reportage som till slut publiceras efter att man på gammaldags vis hållit pressarna i ett antal timmar.

I en artikel i Vanity Fair går reportern Mark Bowden igenom läget för de tre mest inflytelserika tidningarna i USA: New York Times, Washington Post och Wall Street Journal – och visst ser han fortfarande det hederliga hantverket som en grundsten i journalistiken, men kanske inte att det måste utföras av murvlar av den gamla slitna sorten. På film och i romaner frodas de dock fortfarande.