Betyg: 4 av 6

Den första filmatiseringen av John Godeys spänningsroman om kapningen av ett tåg i New Yorks tunnelbana heter på svenska Pelham 1-2-3 kapat och kom 1974. Det är en ruffigt oborstad – och fortfarande sevärd – thriller från en ruffig period i stadens historia. Walter Matthau spelar den skrynklige polis som förhandlar med kaparnas anförare, spelad av Robert Shaw. Hårda tag varvas med godmodig humor: en baglady som ingår i gisslan vaknar först när all turbulens är över, till exempel.

I Tony Scotts uppdaterade version är det hårda tag för hela slanten. Det är andra tider nu, och det märks på alla plan: kameraarbete och klippning har en nervöst påstridig energi, den omsorgsfullt polerade filmen jagar fram i tungt gungande hiphop-takt. Förhandlingsspelet mellan den högteknologiska sambandscentralen och kaparna i tåget får en helt ny dimension tack vara internet och mobiltelefoner. Båda sidor är uppkopplade och vet saker om motståndaren som motståndaren inte vet att man vet.

Scott och manusförfattaren Brian Helgeland gör också ett större nummer av den psykologiska dynamik som uppstår mellan de två antagonisterna. John Travolta är kaparnas talesman, Denzel Washington är den trafikkoordinator som råkar befinna sig i andra ändan av telefonlinjen när dramat tar sin början. Den förre fattar någon sorts tycke för den senare och vägrar sedan att förhandla med någon annan. Under samtalets gång lyckas de bägge hitta ömma punkter hos varandra, vilket både komplicerar och driver skeendet framåt.

35 års inflation har gjort att den begärda lösensumman här är uppräknad från en miljon dollar till tio. Men själva kontantbuntarna har samtidigt blivit litet av ett villospår i en tid som präglas så starkt dels av finansmarknadens globalisering och informationens snabbrörlighet, dels av skräcken för terrorism. De riktigt stora pengarna tjänar man på att manipulera fram kraftiga kursrörelser på olika börser. Uppåt eller neråt spelar ingen roll. Travoltas tatuerade desperado är egentligen en slipad manschettbrottsling.

Intrigen i Linje 1-2-3 kapad tål kanske ingen riktigt närgående granskning, men på ett övergripande plan finns här ändå tillräckligt av filmisk muskelintelligens för att motivera ett biobesök. Den rör sig och för sig som det ankommer en högteknologisk actionrulle i tiden, och den har en vass blick för de ömma punkterna i samhällets mjuka undersida. Upp till Enemy of the state, en av Scotts bättre filmer, når den inte, men den befinner sig åtminstone i grannskapet.