Betyg: 2 av 6

De är de tecknade hjältarnas år i år. Knappt har vi hunnit hämta oss från Iron Man, Captain America, Hulken, Thor och alla de andra övermänniskorna i The Avengers så är Spindelmannen och Batman (premiär 25 juli) här igen.

Uppfyller de föräldralösa super-männen ett viktigt trygghetsbehov hos publiken? Några menar att framför allt den amerikanska biopubliken behöver muntras upp efter alla bakslag i Afghanistan och Irak och se sitt förlorade världsherravälde återtas, i alla fall på bio. Åtminstone tycks filmproducenterna tro det. Och den övriga publiken verkar inte säga nej den heller om man ska gå efter intresset för nya Spindelmannen.

Ändå är det bara några år sedan Spindelmannen klättrade på biograferna sist. 2002 års Spider-Man med Tobey Maguire som den glasögonprydde Peter Parker och hans alter ego Spindelmannen samt Kirsten Dunst som hans oskuldsfulla flickvän Mary Jane håller fortfarande mer än väl visar en omtittning. Så var det också den kompetente Sam Raimi som stod för regin. Den tredje och sista delen i Ramis serie kom så sent som 2007.

Vad är det då som har lockat filmmakarna med den relativt okände och oerfarne regissören Marc Webb i spetsen att ge sig på historien på nytt? Det måste vara 3D. Men specialeffekterna är ungefär desamma och varken bättre eller sämre än i förra filmen.

Roligast är ju alltid början när huvudpersonen plötsligt får oanade krafter, kan ge igen för gammal ost och börja spinna på sitt hjärtas dam. Tobey Maguire gjorde sin spindelman med glimten i ögat. Det var inte svårt att dela hans förtjusning över sin förändrade kropp – en titt ned i kalsongerna gör honom extra glad! – och när han första gången klättrar upp för väggen blir man direkt sugen på att följa efter.

Andrew Garfield som den nya Spindelmannen är mycket allvarligare och mera vetenskapligt inriktad. Hans förvandling är också mera odramatisk. Spindeltråden fixar han själv och apterar på två klockor som han bär på handlederna. Kirsten Dunsts Mary Jane led av bildningskomplex och skämdes över sin fattiga bakgrund. Emma Stone som Gwen, som hon heter här, är en säker och sexigt klädd överklasstjej.

När kampen mot den onda motståndaren börjar blir det i allmänhet litet tråkigare tycker jag – pangandet och tjoffandet är sig väldigt likt från film till film. Det behövs en osedvanligt bra skurk om intresset ska hållas vid liv, en Joker spelad av Jack Nicholson eller Heath Ledger till exempel.

I Spider-Man från 2002 gjorde Willem Dafoe sitt bästa i dubbelrollen som den gode vetenskapsmannen Norman Osborn och den onde Green Goblin med ett hjälmhuvud hämtat från Alienmonstret – även om man tröttnar ganska snart på hans djävulska skratt.

Nu har turen kommit till Rhys Ifans att spela den gode vetenskapsmannen Curt Connors som förvandlas till ödlemänniskan Lizard. En ödlemänniska, hur rädd har man varit för en sådan sedan Skräcken i svarta lagunen? Nej, inte ens då.

Problemet med superhjältefilmerna, speciellt när de kommer så tätt inpå varandra, är att man sett allting förut. Bilarna som är på väg att ramla ned från en raserad bro inklusive litet barn som måste räddas, bombtimern som tickar, flygturerna ovan skyskraporna i New York och så vidare. En lärare säger i filmen att det påstås finnas tio grundhistorier i litteraturen, men att det egentligen bara finns en. Det tycks stämma för superhjältesagorna – åtminstone för tillfället.