Laurence Sternes godmodiga attentat mot romankonsten, Tristram Shandy, är en bok som faktiskt är omöjlig att filmatisera, eftersom den envist vägrar att berätta en historia och i stället firar skamlösa orgier i utvikningar. Många hävdar även att den är omöjlig att läsa, men det gäller bara för dem som av romanläsning förväntar sig det förväntade.

Saken är ju den att berättaren aldrig egentligen kommer till själva saken, att han efter flera hundra sidor ännu inte är född, att hans far och farbror sitter och pladdrar om ditt och datt med den vresige doktor Slopp, alltmedan modern långsamt och smärtsamt håller på och föder uppe på övervåningen i Shandy Hall.
Farbror Toby återför ständigt alla resonemang till slagfältet och fortifikationskonsten. Hans stora intresse i livet är nämligen att med hjälp av sin betjänt återskapa slaget vid Namur ute i parken. Där blev han en gång själv illa sårad i kroppens onämnbara, nedre regioner.

Sternes Tristram Shandy är på så sätt en roman som fortlöpande kommenterar sig själv i samma ögonblick som den faktiskt blir till, och Michael Winterbottoms film med samma namn är självrefererande på samma sätt. Det börjar med att vi möter två skådespelare, Steve Coogan och Rob Brydon, som spelar två skådespelare, Steve Coogan och Rob Brydon, som spelar huvudrollerna i en filmatisering av Tristram Shandy, och som träter om vem som faktiskt har huvudrollen.

Coogan har ju faktiskt titelrollen, medan Brydon har en poäng i att hans farbror Toby är med i nästan varje scen och att Tristram Shandy själv nästan inte hinner födas. Visserligen dubblerar Coogan som pappa Walter, men eftersom regissören överväger att inkludera romansen mellan farbror Toby och änkan Wadman, finns det en risk att Brydon får göra kärleksscener med ingen mindre än Gillian Anderson, mer känd som agent Scully i Arkiv X, och därmed faktiskt börjar dominera på ett otrevligt sätt. Vad Coogan känner att han behöver, är högre klackar på skorna. Vilket kostar den stackars kostymkvinnan hennes nattsömn.

Så redan från början ”handlar” Tristram Shandy om allt möjligt annat än bara Tristram Shandy, romanen och personen. Den skildrar allt kompromissande och improviserande under en filminspelning där manus hela tiden revideras med hänsyn till pressad budget och kinkiga producenter. Den skojar med fåfängan, småaktigheten och avunden bland skådespelare, med berömmelse och inställsamhet, och den lyckas, liksom romanen, gestalta hur det omöjliga jävla livet aldrig låter sig pressas in i en förutbestämd form utan hela tiden sväller ut och välter omkull alla beskäftiga förutsägelser.

I sin visserligen smala men alls inte otillgängliga metagenre är detta en fulländad liten juvel: mild, varm, elegant, spirituell och självironisk. Att vara bekant med den omöjliga förlagan förhöjer förvisso nöjet ytterligare ett par snäpp, men det är inte alls något krav. Ett återkommande skämt i filmen är att just ingen har läst boken, trots att många låtsas, och att ingen lyssnar på den som faktiskt har gjort det. Steve Coogan förbannar den lata utgivare som inte har försett den tjocka luntan med ett register.
Sist och slutligen är detta hans film och ingen annans. Kameran följer honom ständigt: när han byter bajsblöja på sin lille son, när han litet förstrött försöker vänsterprassla, när han ideligen gör sig löjlig med en mycket exakt avvägd och avväpnande blandning av charm och dumdryghet.
För alla vänner av intelligent och lekfull humor väntar stor fest.