Betyg: 4 av 6

Ta en lite ”sär” ung man, modell James Stewart med den osynlige kaninen i Min vän Harvey. Ta en sympatisk psykiatriker, modell Robin Williams i Will Hunting. Placera dem i ett litet samhälle i amerikanska mellanvästern. Då får vi den Oscarnominerade dramakomedin om Lars Lindstrom och hans inte helt vanliga flickvän.

Till skillnad från Harvey så är dock Bianca, Lars fjälla, fullt synlig. Bara det att hon är en så kallad kärleksdocka, en state-of-the-art uppblåsbar Barbara med ”anatomiskt korrekta” funktioner. Lars säger sig ha mött Bianca via nätet (något man inte har anledning att betvivla) och nu har hon flyttat in. Omgivningen blir givetvis lite ställd, särskilt Lars bror och svägerska, men doktor Dagmar (en sedvanligt fin Clarkson) ber alla om att ställa upp och spela med.

Och Bianca välkomnas med öppna armar i den lilla stan. Som fru Gruner så nyktert konstaterar i kyrkorådet: det är väl inte konstigare än fru Schindlers systerson som gav alla pengar till en UFO-klubb eller fru Petersens kusin som sätter små klänningar på katter. Friska observationer som denna gör bitvis filmen till en liten pärla.

Roligt är det även att få se lite svenskbygd; mer eller mindre rättvist så verkar amerikanska filmskapare finna denna alltför ospännande att skildra. Men när det väl görs – som i Fargo (1996), Katrin gör karriär (1947) eller här – så görs det ömsint.