Betyg: 4 av 6
Paris, 60-tal. En medelålders aktiemäklare lever ett konventionellt högborgerligt liv med hustru och söner i familjevåningen. Men när familjens trotjänarinna en dag plötsligt säger upp sig förbyts rutinerna i kaos. Då kommer frun på idén att hyra in en spansk hemhjälp – det fanns ju gott om sådana efter inbördeskriget.
Hon flyttar in bland andra spanjorskor högst uppe under takåsarna. Till en början verkar ordningen i hemmet återställd. Men när herrn i huset för första gången i sitt liv sätter foten i pigornas korridor rubbas den istället på allvar ...
För regissören Philippe Le Guay, som också skrivit manus, har historien en självbiografisk dimension. Han växte upp i en högborgerlig Parisfamilj – fadern var aktiemäklare – som under några år hade spansk hemhjälp. Men där stannar likheterna. I intervjuer har han betonat att han ser historien som fullständigt utopisk. För honom är det filmkomedins särmärke: att gestalta det otänkbara som om det vore fullt realistiskt.
I denna realism, får det sägas, smyger sig också stereotyperna in, antagligen högst medvetet: hela uppsättningen av franska klichéer om Spanien hinner passera revy. För all del – det färgstarka galleriet av spanjorskor kunde lika gärna höra hemma i en film av Almodóvar.
Men samtidigt finns där mer än stereotyper. En dimension av social kritik löper genom hela historien, som berör både klasskillnaderna i de Gaulles Frankrike, synen på invandring och över huvud taget på allt som befinner sig utanför hexagonens gränser.
Filmens manliga huvudroll är direkt skriven för Fabrice Luchini, och det är svårt att ens tänka sig någon annan gestalta den. Då får man också överse med en sådan detalj som att han är åtskilligt äldre än synopsens 45-åring. Han gör det otroliga trovärdigt, med den blandning av knastertorr gubbighet och vidöppet nyfiken naivitet som är honom egen.
