Betyg: 5 av 6

Tintin är reportern som aldrig skriver några artiklar, men som istället själv ständigt blir rykande hett nyhetsstoff genom en lång räcka hjältedåd i diverse exotiska avkrokar. Han har ingen familj, ingen skäggväxt, inga älskarinnor, inga laster överhuvudtaget. Hur han föder hunden Milou och betalar sin hyra är en smula oklart, men han ordnar alltid så att de goda krafterna triumferar och att skurkarna – inte sällan svartmuskiga – får bita i mycket sura äpplen.

Hergé, Tintins skapare, var för egen del mindre äventyrligt lagd. Han kollaborerade smidigt med makthavarna i det ockuperade Belgien under andra världskriget och publicerade Tintins äventyr i en uttalat nazivänlig tidning, Le Soir, som gav sitt ljudliga stöd när det blev dags att ta itu med landets judar. I de album som skapades under den här perioden är all politik och allt som kunde uppfattas som referenser till pågående krig nogsamt bortstädat.

Liksom av en händelse är det just dessa album – Krabban med guldklorna, Enhörningens hemlighet, Rackham den rödes skatt – som regissör Steven Spielberg och producent Peter Jackson har valt som underlag för sin under många decennier kontemplerade filmatisering. Här möter vi ett gemytligt turistbroschyr-Europa med polerad retrocharm och utan minsta spår av politiska eller sociala obehagligheter: en ren sagovärld.

Och inget ont i detta, kanske. Många ser denna period som en höjdpunkt hos Hergé. Det är också här den supige och svärande kapten Haddock gör entré och så småningom återtar sitt släktgods, vilket skänker välbehövlig krydda och balanserar Tintins präktiga scoutism med ett stänk av oberäknelighet.

Spielbergs film är framför allt sensationellt och multidimensionellt snygg, en smått hänförande uppvisning i vad digital teknologi – i det här fallet främst så kallad motion-capture (som landar någonstans mitt emellan animation och vanlig film) och 3D – kan prestera i förfarna händer. Att se den är som att checka in ögonen på spa, man skämmer bort dem med energigivande stimulans. Och det börjar redan i de minnesvärda förtexterna. Extrem och värmande omsorg är nedlagd i varje bildruta.

Utmärkt hantverk utmärker även manus, som blandar fartig action med absurd slapstick i angenämt avvägda proportioner. Bland många inspirerade ingivelser märks en flygtur i oväder där kaptenen avhjälper akut bränslebrist med sin egen högoktaniga utandningsluft.

Spielberg lyckas genomgående hitta ett oskuldsfullt pojkbokstonfall utan att för den skull bli mjäkig. Actionsekvenserna handlar mer om visuell dynamik och lust än om att saker och ting ska gå sönder (även om det också händer). Om man någon gång anar ett stråk av ironi, är den i så fall mild och kärleksfull.

Givetvis dukas det avslutningsvis för en uppföljare. Och det vore, trots allt, litet kul om USA får upp ögonen för en kavat knattereporter från den gamla världen...