Betyg: 5 av 6
Erik Rutström som tolvårig gatumusiker i Ruben Östlunds lyckade debutfilm ”Gitarrmongot”.
Inledningen till Ruben Östlunds debutfilm ”Gitarrrmongot” är lika fräck som effektiv. Korniga bilder från Allsång på Skansen med Lasse Berghagen blir alltmer korniga och till sist bara det grå, tv-brus som är deras verkliga identitet. Ett sabotage mot en helig ko, det föregivet svenskaste av allt. Orsaken: på ett hustak felställer en pojke tv-antenner inför en svindlande vacker solnedgång över Göta älv. Förljugen idyll ställs mot komisk - och skön - realitet. Finns det något uppsåt bakom Östlunds lekfulla allvar syns det väl redan här: att visa det nutida Sverige i all sin brokiga individualitet, som alternativ till tv-bildernas glättade kollektiv.
I nästa bild i filmen fjärmas vi ännu mer från allsångsidyllen. I ett blå-gult trapphus försöker en kvinna bemästra sin ångest för att ytterdörren inte skulle vara låst. ”Sista gången NU!” säger hon gång på gång som en besvärjelse när hon vridit om låset. Den kvinnan kommer så småningom att få sin cykel stulen och vi kommer att tycka synd om henne - fast hon samtidigt är en av filmens många rätt kaxiga överlevare.
Den långa dörrscenen blir också den ett sabotage: mot komiken i filmens inledning. Vi står inför en av filmens många skildringar av upprepningstvång, mekaniska handlingar som utförs, av leda, av ångest, av fantasilöshet - eller av pur livslust!
Egentligen är hela ”Gitarrmongot” en serie sabotage: mot våra förväntningar, mot den goda smaken, liksom mot tristessen i den svenska normalfilmen med sina lagom tänkvärda, lagom roliga, lagom inkännande, och snabbt glömda historier.
Östlunds styrka är att han inte utgår från en berättelse i ord, utan från bilden. Det ger hans film en minneskvalitet, liksom verkligt bra stillbildsfotografi minns man hans bilder exakt. Och Östlund tycks verkligen älska de vanliga och egendomligt vackra Göteborgsmiljöerna i filmen. Även om scenerna och de mer eller mindre skruvade händelserna i dem är uttänkta och uppfunna, sker allt i ett stadslandskap och i interiörer som får ett egenvärde, och inte som i de flesta svenska filmer sedan en tid bara värde som bakgrund.
”Gitarrmongot” är en räcka tablåer där vi får följa några udda personer, framför allt Mongot själv, en tolvårig gatumusiker spelad av Erik Rutström. Personerna i filmen är inte i första hand skådespelare utan sig själva, mer eller mindre.
Östlunds styrka är att han ställt in verkligheten i sin film i form av existerande individer - de tar med sig sin atmosfär in i filmen, en egensinnig hybrid mellan Beckettsk absurdism, Roy Anderssonsk, mejslad tragikomik och grabbiga upptåg. Men först som sist är den en mycket exakt gestaltning av Sverige, det på ytan godmodiga och vanliga, men undertill också hotfulla. Ett pojkgäng massakrerar cyklar, dumt, onödigt och kul. Ett juniorlag i innebandy övar sieg-heilhälsningar, fast i omvänd takt - vet de om det? En bil kör av sig själv på en parkeringsplats, ingen förstår varför. En besynnerligt dimmig man, som hämtad ur Woody Allens ”Harry bit för bit” leker rysk roulett - kommer han eller någon av hans mc-kamrater att dö? En sak är säker: som åskådare till ”Gitarrmongot” går man aldrig säker, särskilt inte när man trott sig säker på idén bakom Östlunds strängt komponerade tablåer med sin grymma fyrkant. Scener slutar där man minst väntar, plötsligt rör sig den kamera som hela tiden stått stilla, en enda närbild dyker upp. Det långsamma och monotona får djup för att det tillåts vara just monotont. Äntligen! vill man utropa, äntligen en verkligt bra svensk debutfilm!
