Betyg: 5 av 6

Vad far gör är alltid det rätta, heter en saga av H C Andersen, en finurlig skröna om den villkorslösa kärleken i familjen. Vad far gör är alltid det rätta, så tänker också 11-årige Allan, trots att hans far håller honom och hela sin familj i ett järngrepp. Oupphörligt manipulerar han sin hustru och sina barn, med tårar och när det inte hjälper med självmordshot. Att fadern bakom masken av gråtmildhet också är en destruktiv demon blir först så småningom klart. Vi möter patriarkal makt, kvinnlig undfallenhet, och barn som mot alla odds älskar sina föräldrar och vill att de ska vara lyckliga.

Peter Schönau Fogs debutlångfilm bygger på en självbiografisk roman av Erling Jepsen. Historien utspelar sig i en liten by på Jylland under tidigt 70-tal. Den är berättad ur Allans synvinkel, hans gradvisa förståelse av vad som sker gör berättelsen både effektiv och kuslig. Det som till en början verkar vara en absurdistisk barndomsskildring à la tidig Milos Forman med dråpliga familjesammankomster, excentriska släktingar och dryga grannar får plötsligt avgrundsdjup.

Det sker märkligt nog utan att lättheten i själva berättandet försvinner. Här finns en saklig ton, en befriande brist på överdrifter och dramatiska accenter – jag vågar inte tänka på hur historien hade hanterats av Hollywood! Vi får nu en film som handlar om emotionella skamgrepp men som – väl just därför – aldrig tar några sådana på sin publik. Det är rakt, det är koncist, det är känsligt. Jannick Lorenzen är underbar i sin storögda ömhet för sin stackars olycklige far. Långsamt och smärtsamt upptäcker han vad som egentligen sker framför hans ögon.

Filmen är också befriande fri från dogmaestetikens skakiga handkamera; Peter Schönau Fog verkar veta att det inte är sådant som gör en berättelse autentisk utan skådespeleriet och rytmen. Och själva stoffets kraft.