Robin Wright Penn som Wealthow i Beowulf.
Webb-tv
I en tid av hjältemod, dräper den store krigaren Beowulf demonen Grendel och drar därmed på sig Grendels monstruösa, men samtidigt betagande, moders ilska.
Betyg: 4 av 6
Det vore nog lögn att påstå att det mer än tusen år gamla kvädet om Beowulf, fyllt av gurglande konsonanter och blodiga strider, är en levande klassiker. Själv har jag nog inte skänkt det en tanke sedan jag läste John Gardners roman Grendel, som berättar skeendet ur det så småningom dräpta träsktrollets synvinkel, och det var mycket länge sedan.
Annars kunde möjligen vi svenskar måna om Beowulf litet extra. Denne beryktade hjälte var nämligen svensk, eller åtminstone ”göte” eller ”gaete”. När den danske kungen Hrothgars fina mjödhall hemsöks av den folkilskne Grendels mordiska härjningar, kommer Beowulf och hans mannar seglande från norr för att dräpa monstret och höljas i ära. Och mjöd. Och villiga blondiner.
Två saker är omedelbart slående. Det ena är att manusförfattarna har brukat ett stort mått av poetisk frihet. Grendels trollpacka till mamma har fått utökat utrymme och dessutom Angelina Jolies fysionomi. Likt en sagoskattens Bondbrud stiger hon ur vattnet, naken och bystig och dödligt förförisk. Och bara sådär apropå ingenting är hennes bara fötter högklackade, vilket ser en smula konstigt ut.
Kvinnan och det kvinnliga är i själva verket den överordnade principen, männen är mest bara bullriga pojkar vilkas makt är illusorisk. Beowulf må vara en imponerande slagskämpe, men hans hjältestatus är ihålig. Tvivel och självförakt gnager i hans inre. Han lever i ständig skräck för att avslöjas.
På så vis blir den gamle drakdödaren något av en existentiell grubblare av modernt snitt. Men den möjligheten bryr sig filmen aldrig om att utveckla till något verkligt intressant; den är alltför upptagen av sitt utseende. Vilket är det andra som slår betraktaren.
Robert Zemeckis gör en Beowulf som ser ut som ett dataspel. Med hjälp av så kallad motion capture lagrar han skådespelarnas anletsdrag och rörelser på en hårddisk där han sedan kan pilla vidare och modifiera som han vill. Man kan tycka att det är slöseri på goda (och dyra) skådespelare att reducera och platta ut deras uttryck på det sättet, men i gengäld kan Zemeckis röra sin ”kamera” genom ”rummet” som vore den en värmesökande missil från helvetet.
Här finns alltså en visuell energi som blåser liv i den bröliga blandbrygden av hedniskt och kristet. Zemeckis är inte någon subtil stämningsmålare eller intellektuell gigant, men som få andra får han underhållningsfilmen att motionera och pröva nya kostymer
