Betyg: 2 av 6

Nytändningen för jungfrudrottningen började 1998 med Shekar Kapurs magnifikt vackra och otäckt spännande Elizabeth med Cate Blanchett i rollen. Att drottningen blivit populär på film igen (Bette Davis spelade henne två gånger) är inte konstigt med tanke på kvinnors nya ställning i det politiska toppskiktet. Det räcker att nämna presidentkandidaterna Ségolène Royal och Hillary Clinton.

Epitetet jungfrudrottningen fick Elizabeth I därför att hon aldrig gifte sig och behöll sin oskuld trots att hon hade flera gunstlingar. Mödomen blev hennes främsta sköld och vapen i kampen om makten i en totalt manligt dominerad värld. Hon blev 70 år och regerade i 44 år.

Kapurs första film Elizabeth skildrar drottningens dramatiska väg upp, kantad som den var av intriger och mordförsök men också av hennes egen obevekliga kamp för att överta tronen. Hon var inte för inte dotter till Henrik VIII.

Tv-serien Elizabeth I med Helen Mirren i titelrollen i regi av Tom Hooper kom 2005 och skildrar drottningens hela liv.

Nu återvände Kapur till ELizabeths gyllene år, då drottningen för att konsolidera sin position först låter avrätta sin värsta konkurrent Maria av Skotland (Samantha Morton) och sedan ur underläge besegrar sin medtävlare om världshaven Philip II av Spanien.

Tyvärr verkar regissörens intresse för drottningen som person ha avtagit i samma grad som hans förälskelse i Blanchett skönhet har ökat. Istället för att gestalta hennes medvetna väg mot den totala makten drunknar han i en tårfylld beskrivning av drottningens förälskelse i piraten Sir Walter Raleigh (Clive Owen).

De historiskt väldokumenterade händelserna som bäddade vägen för det kommande brittiska imperiet hamnar helt i bakgrunden till förmån för en orgie i klänningar, frisyrer och sökta bildlösningar på Cate Blanchett. Det går till och med att tolka segern över den spanska armadan som Clive Owens personliga verk istället för drottningens. Inget får vi veta om hur det egentligen gick till. Därtill kommer en unken framställning av spanjorer i allmänhet och katoliker i synnerhet som ondskefulla och depraverade undermänniskor. Jordei Mollàs Philip II ser ut som Dracula och vilka illgärningar Rhys Ifans jesuitpastor planerar kan man bara ana sig till.

Helen Mirrens Elizabeth är en kvinna av kött och blod men också en fullblodspolitiker som älskar makten och för vilken inget personligt offer är för stort för att ena England under sin upplysta despoti. Cate Blanchett kämpat för att hitta någons sorts balans i en i detta fall omöjlig iscensättning där just kvinnligheten har gjorts till hennes problem istället för hennes styrka.

Inte ens de väldokumenterade och magnifika orden inför slaget mot spanjorerna får Cate Blanchett uttala. ”I know I have the body but of a weak and feeble woman: but I have the heart and the stomach of a King, and of a King of England too.” Gissa om Helen Mirren uttalar dem så man får tårar i ögonen och omedelbart känner sig beredd att kasta sig ut i strid.

Enligt planerna ska det komma en tredje film om Elizabeth av Shekar Kapur, som skildrar drottningens liv fram till hennes död. Vi får hoppas att han får ordning på känslorna till dess.

Se både Helen Mirren och Cate Blanchett och jämför.