Betyg: 5 av 6
Jag har en återkommande mardröm att jag står på en scen och ska framföra en operaaria. Men jag kan varken musiken eller texten. Trots det lyckas jag klara av det, hur vet jag aldrig. Lars von Triers film Direktören för det hele handlar om denna min – och säkert många andras – lustfyllt olustiga fantasi om att tvingas spela den där rollen man inte riktigt behärskar. Det hade gått att vinkla temat mot det existentiella, skräcken för det slutgiltiga avslöjandet i teaterstycket Livet. Men Trier har gjort en elegant komedi, en sentida pièce bien faite, spirituellt så flödig att kameran verkar ha svårt att hänga med. Själv har han talat om Hollywoods screwball-komedier som förebild, fast som alltid när det gäller Trier stöps förebilderna i en ytterst egenartad form. Direktören för det hele är en bagatell i Triers produktion, inspelad på fem veckor efter kraftproven Dogville och Manderlay, men en Triersk bagatell väger tyngre än det mesta i dansk (och svensk) film.Kristoffer, en skådespelare utan arbete (man förstår varför inför Jens Albinus svettiga tafattheter och pretentiösa vidlyftigheter om teatergurun Gambini) får av sin kompis Ravn (Peter Gantzler) i uppdrag att agera direktör i ett it-företag där direktören i åratal varit osynlig. I själva verket är det Ravn som är ägaren, men för att slippa klä skott för obekväma beslut har han uppfunnit den i Amerika boende direktören; han verkar genom sin frånvaro, ungefär som filosofen Pascals gud. Kristoffer accepterar rollen och det leder till en ändlös serie pinsamheter; var och en av de sex anställda visar sig ha egna idéer – och erotiska krav! – på direktören. Men Kristoffer får också uppleva maktens berusning i form av de vinster han kan inhösta på lögnens bananskal. Och som i alla goda situationskomedier byter vinnare och förlorare plats med varandra några gånger innan matchslut.
Då och då dyker Lars von Trier själv upp som berättarröst i sin film, milt raljerande med dess brist på allvarligt syfte och introducerande någon ny rollfigur när intrigmaskineriet verkar gå i stå. Det är naturligtvis Trier som är den verklige direktören för det hele, filmen handlar om regissörens ångest inför sin inspelning och sina skådespelare: ska han förlora kontrollen och få stå där med byxorna neddragna, som Kristoffer i en av filmens pinsammaste scener? Men en sådan metafilmsläsning av denna rasande skickliga komedi är ju egentligen bara intressant för en och annan filmkritiker.
