Betyg: 5 av 6
För att gå rakt på sak: Kjell-Åke Andersson, vars regikarriär genom åren kantats av såväl toppar (Min store tjocke far) som dippar (Mamma, pappa, barn) har med Pirret gjort sin hittills bästa film.
Den handlar om Sara som lever en vanlig, stressig vardag med sin mamma som med näppe hinner till dagis innan stängning, för det mesta bränner vid middagsmaten och sällan har tid att lyssna.
Sara, däremot, har rum för det magiska, vackra, i tillvaron: såpbubblor, stjärnor och annat med sväv. Så till den grad att hon själv plötsligt kan flyga, en förmåga som sätts igång av en lyckokänsla, ett pirr, i magen. De vuxna, företrädda av de komiskt bisarra läkarna professor Kropp och professor Näslund, vill genast peta, vända utochin, undersöka och finna förklaringar – varpå den magiska kraften förstås försvinner.
Pirret är en nästintill perfekt film för en publik på fem år och uppåt, utan övre åldersgräns. Den tycks vara gjord utan ett hämmande målgruppstänk och utan en än mer hämmande pedagogisk agenda, av någon som anser att barn i första hand är människor, i andra hand barn.
Filmen bjuder stor dramatik i en nära verklighet. Det estetiska står inte i motsats till den enkla berättelsen, utan höjer den i stället högt över den genomsnittliga barnfilmen, via effektfulla kameravinklar, ett frasande vackert foto och en genial scenografi. Den mardrömslika sjukhusmiljön, t ex, med sin svarta öststatsfasad, sina kliniska rum och skrämmande maskiner, är oförglömlig.
Pirret är just den film som jag i artiklar och debatter brukar efterfråga, längta efter och önska åt mina egna barn.
