Webb-tv
FAIR GAME bygger på en sann berättelse. Valerie Plames position som CIA-agent avslöjades av Vita Huset med avsikt att smutskasta hennes make, ambassadören Joseph Wilson.
Betyg: 4 av 6
Man kan ju tycka att det fanns goda skäl i stora mängder för USA och dess allierade att handgripligen avlägsna Saddam Husseins diktatoriska och dödsbringande regim från makten. Icke desto mindre såg sig regeringen Bush tvungen att översälja detta projekt å det grövsta, inte minst för att övertyga sina egna skeptiska partibröder i kongressen.
Två fiktiva argument fick rikligt med politisk spinn och medieexponering före och under den amerikanska invasionen: dels att Saddam Hussein samarbetade intimt med al Qaida, dels att Irak i praktiken redan var en kärnvapenmakt. Som bevis för det senare användes bland annat ett parti beslagtagna aluminiumrör som varit på väg till just Irak men som hade uppsnappats av CIA. Ytterligare ett bevis var en påstådd jätteleverans av uran från Niger till Irak.
Två personer, ett gift par, visste mer än de flesta om bristerna i denna bevisning. Valerie Plame arbetade på den enhet inom CIA som stävjade spridning av just avancerad vapenteknologi och visste att aluminiumrören ifråga med all säkerhet var avsedda för konventionella artillerigranater. Joe Wilson, som var före detta ambassadör i västra Afrika, hade undersökt teorin om uranleverans på plats i Niger på uppdrag av CIA och blivit övertygad om att det hela var en inbillad eller uppdiktad omöjlighet, vilket han också hade rapporterat.
När det står klart att regeringen använder sig av den imaginära uranleveransen i propagandasyfte mot bättre vetande, blir Wilson förbannad och skriver en kritisk debattartikel om saken i The New York Times. Filmen Fair Game, som bygger på Plames och Wilsons båda böcker om dessa verkliga händelser, skildrar den efterföljande skandalen och dess återverkningar ur deras gemensamma perspektiv: karriärerna, äktenskapet.
De är så olika, reagerar så olika. Han är temperamentsfull och principfast; när regeringen läcker Plames hemliga identitet till pressen för att skada de båda, blir han stridslysten och ställer till med så mycket medieväsen som möjligt. Hon är följsam och pragmatisk, håller en låg profil i det längsta. När de misstänkliggörande uppgifterna från Vita huset tar skruv i pressen, blir trycket mot familjen svåruthärdligt.
Är han en lögnare och förrädare, en odugling som oförtjänt fick ett räkmacksjobb av sin fru för att sedan angripa presidenten i ett kritiskt läge? Är hon i själva verket en medelmåtta som man inom CIA skattar sig lycklig åt att äntligen bli av med? Reportrar belägrar deras hus, hotsamtal strömmar in. Konflikten mellan honom och henne hårdnar alltmer när han vill trappa upp kriget mot regeringen medan hon vill slicka sår och minimera skadorna.
Den privata nivån korrelerar med den värderingsmässigt principiella på ett sätt som ibland kan kännas tillrättalagt med överdriven nit. Vad paret Plame/Wilson utsätts för är ett så flagrant övergrepp, motståndarsidan är så gravt osympatisk, Wilsons reaktion är så mänskligt begriplig och det är bara en tidsfråga innan Plame ska vakna ur sin pliktmedvetna dvala och börja slåss för sin heder. För säkerhets skull får Sean Penn flera tillfällen att lägga ut texten om allas vårt medborgerliga ansvar för att värna demokratin mot korruption och kidnappning från föreläsningspulpeten.
Men det är Naomi Watts som mer än någon annan håller ihop filmen och tillför en rikare resonans åt konflikten. Det är egentligen inte hon eller familjen som drabbas allvarligast när Vita huset sticker en dolk i hennes rygg – det är alla hennes kontakter ute på fältet som nu står övergivna. De litade på henne, och hon fråntogs alla möjligheter att hålla sina löften. Det är det allra värsta.
Min stora invändning gäller den enorma elefant som står där mitt i rummet och som ingen ser eller talar om: vicepresident Dick Cheney. Det var Cheney som satt på relevant information och som beordrade läckan. Det var Cheney som personligen manipulerade kongressen med sagor om Saddam. Och så vidare. Filmens prioriteringar vad gäller historiens olika aspekter tål att diskuteras.
