Betyg: 5 av 6

Redan i The life aquatic with Steve Zissou från 2004 finns korta sekvenser gjorda i stop-motion-teknik: djuphavsvarelser sedda genom den lilla u-båtens panoramafönster, en sjöhäst simmande i ett drinkglas. Så det var väl egentligen bara en tidsfråga innan Wes Anderson gav sig på den extremt tidsödande tekniken – tänk tre sekunder färdig film per dag – i långfilmsformat.

Och han använder den till ett äventyr hämtat ur den klassiska brittiska barnbokstraditionen. Vid sin sida har han Noah Baumbach som hjälpte till med manus: tillsammans tillbringade de skrivperioden i Roald Dahls hem, upplåtet av författarens änka. Enligt utsago satt de i hans skrivkammare och hittade inspiration till filmens scenerier i de natursköna omgivningarna kring Buckinghamshire och gjorde dessutom, som en bonus för den nördintresserade delen av sin publik, Herr Rävs arbetsrum till en exakt kopia av Dahls dito.

Herr Räv (George Clooney) är alltså huvudpersonen i detta bisarra actiondrama som kretsar kring natur versus kultur men som också bjuder på ett par typiska Wes Anderson-teman: far-och-son-problematik, individens förhållande till kollektivet och manlighet i kris. Filmen kan ses som en allegori över den civiliserade människan och den ofrånkomliga diskrepansen mellan hennes putsade fasad och det primitiva kaos som råder därunder. Hur långt vår förfining än tar oss kommer vi aldrig ifrån våra primitiva drifter – Anderson gestaltar detta faktum i obetalbara utbrott i samband med måltider och gräl.

Efter en vild ungdomstid som hönsjägare lever nu Räv ett tryggt liv med fru (Meryl Streep) och barn (Jason Schwartzman) som han försörjer genom arbete på den lokala dagstidningen. Uttråkad skaffar han en tjusigare bostad åt sin familj, när flytten inte avhjälper den pyrande ledan börjar han smida planer på en sista, stor och mycket hemlig kupp mot grannskapets tre bönder Boggis, Bunce och Bean – ökända för sina säkerhetssystem och sin ondska. Jag avslöjar inte för mycket genom att berätta att det inte går som Herr Räv tänkt sig.

Stop-motion är som skapat för en regissör med en närmast patologisk besatthet vid detaljer, eftersom den ger full kontroll över rörelsen i minsta hårstrå. Och Den fantastiska räven är mycket riktigt en detaljernas film snarare än en rafflande heistfilm – även om den innehåller det mesta den genren kräver; utförliga planer visualiserade i minutiös grafisk form, överlistandet av grymma säkerhetsvakter (här i Råttas gestalt) och utdragna belägringssituationer. Det är i de fuktiga ögonen, de rufsiga pälsarna med exakt rätt lyster (möjlig att få till endast genom användandet av äkta päls) och i brandröken gjord av ljusgrå syntetisk ull som njutningen ligger.

Liksom i den underfundiga, Wes Andersonska humorn, förstås – kanske bäst beskriven med ord lånade från Carl-Johan de Geer: den skämtfria humorn. Inga punchlines som genererar gapflabb, utan närvaron av en konstant, fjäderlätt absurditet som uppfyller en med ett långdraget, skönt frisslande fniss.