Betyg: 4 av 6

Massförstörelsevapen. De skulle finnas i stora mängder i Irak, var det sagt. Men det fanns inga alls. Och det blev ju litet jobbigt eftersom den amerikanska regeringen hade valt att spela FN-spelet för att uppnå maximal uppslutning. Invasionen hängde på just detta kort. Det var nödvändigt att byta regim eftersom Saddam utgjorde en akut och dödlig fara för omgivningen.

Varje gång den rättrådige Roy Miller, spelad av Matt Damon, leder sina soldater i ett riskabelt tillslag i Bagdad, kammar han noll. I filmens början riskerar de dristiga infanteristerna liv och lem under krypskyttebeskjutning bara för att konstatera att den påstådda vapengömman innehåller sanitetsporslin täckt av fågelbajs.

Miller börjar ifrågasätta kvaliteten på den tillhandahållna informationen, vilket snabbt gör honom obekväm. En bakslug tjänsteman från Pentagon (Kinnear) svingar den piska som ska driva igenom den officiella linjen. De enda sympatierna för Millers skepsis kommer från en cynisk CIA-veteran (Gleeson), som urskiljer okunnighet och lögner överallt i den amerikanska strategin för att etablera en fungerande demokrati.

Så då är (deninte särskilt originella) frågan: lyda order eller följa samvetet och tjäna den goda saken genom litet ädel och föga civil olydnad? Filmen följer Millers jakt på sanning och efterspanade baathpartister genom den krigshärjade stadens dammiga gator och gränder. Och som regissör Paul Greengrass gillar att skaka omkring med kameran! Den omedelbara upplevelsen av Green zone är närmast att likna vid en centrifug.

Och det sammantagna intrycket är blandat. Å ena sidan är filmen fylld av rimliga iakttagelser: hanteringen av Irak har varit förfärligt usel, vilket delvis torde bero på just den farliga kombinationen av okunnighet och önsketänkande. Å andra sidan blir intrigen gradvis allt fånigare i takt med att kameraskaket blir tröttande.

Firma Damon & Greengrass fungerar trots allt bättre i ett Bourne-sammanhang.