Webb-tv
Adam Sandler spelar en garvad ståuppkomiker med en obotlig sjukdom. Under sitt sista levnadsår vill han uppleva riktig vänskap och utföra en god handling.
Betyg: 4 av 6
Att skildra komiker som ensamma människor och humor som en överlevnadsstrategi är ingen nytt: i King of comedy från 1982 pejlade Martin Scorsese mörkret i en komikers själ och 20 år senare gjorde Milos Forman något liknande i Man on the moon. När Judd Apatow berättar om en ensam komedistjärna är det långt ifrån lika mörkt, men försöken att skildra humor som en försvarsmekanism mot livets trasigare sidor finns även här.
Med egna filmer som 40 year old virgin och På smällen, och som producent till Pineapple express och Superbad, har Apatow skapat ett eget komediuniversum där han lättsamt samtidspejlar amerikanska män och deras sexualitet. Funny people är ett märkligt försök att inom samma genre skildra manlig vänskap på ett något allvarligare vis.
Filmen handlar om George Simmons (Sandler), en stjärna som ensam, uttråkad och – visar det sig – dödssjuk, vaknar upp i sin jättevilla i Los Angeles utan vänner och utan familj. Han tittar nostalgiskt på gamla videoupptagningar av sig själv som ung hungrig komiker – autentiska filmer där en ung Sandler busringer sin lokala deli, inspelade när Apatow och Sandler för många år sedan bodde ihop.
Och häri ligger en del av tjusningen med Funny people: Apatow anspelar slugt på vår vetskap om alla usla b-komedier Sandler har spelat in, och leker med Adam Sandler-karaktären – som undrar om han slösat bort sitt liv med att spela i filmer som Merman (om en manlig sjöjungfru) och Re-Do (om en talande bebis med Sandlers huvud).
Kopplingarna till Apatows och Sandlers tidiga år fortsätter när Simmons åker till en komediklubb och anlitar den arbetslöse komikern Ira (Rogen) som assistent och kompis. Ira bor med två andra kämpande komiker (Jonah Hill och Jason Schwartzman) och Apatow är som bäst när han låter trion gå loss på varandra med one-liners. Den tjocke Hill, ännu en Apatow-stammis, blir bara bättre och roligare för varje film; möjligen ligger det något i hans kritik av Iras bantande när han förklarar att komiker ska vara feta: Ingen vill se Lance Armstrong dra skämt.
Så långt är Funny people en bra, bitvis till och med utmärkt, film som förvandlar komikergnabbandet – ja, till och med de ofattbart många penisskämten – till kommentarer om osäker manlighet. Men när den efter en och en halv timme går in i en tredje akt och Simmons försöker vinna tillbaka sin gamla flamma, numera förortsbo med man och två och ett halvt barn (spelade av regissörens egen familj), då tappar Apatow bort sig på ett stickspår om vanliga människor som inte tillför något. En timme senare känns det som om man har suttit igenom mer än en film, och att allt det insiktsfulla och roliga har strukits ut till ett tunt, tunt lager.
Funny people har många goda idéer. Men med tanke på hur personligt projektet är, och hur ovillig Apatow kanske därför tycks ha varit att döda sina darlings, så undrar man om det inte också är en film regissören borde ha väntat några år till med att göra.
