Webb-tv
Den framgångsrike spökskrivaren The Ghost blir ombedd att avsluta den brittiske före detta premiärministern Adam Langs memoarer, efter att den tidigare spökskrivaren omkommit i en tragisk olycka.
Betyg: 6 av 6
The ghost writer är ett läckert litet Kinderägg: flera förstklassiga filmer i ett och samma attraktiva koncept, därtill svept i många lager av ironier.
Den första nivån är politisk. Pierce Brosnan är Adam Lang, före detta brittisk premiärminister, numera en playboy som jetsetar omkring i världen med sitt entourage och håller dyra föreläsningar och som nu måste leverera en självbiografi för vilken han redan har mottagit många miljoner dollar i förskott. Den fråga många ställer sig är varför han så lydigt följde varje amerikansk vink ifråga om utrikespolitik. Irakkriget förföljer honom. Juristerna i Haag är ute efter honom med anledning av att han möjligen har medverkat till att misstänkta terrorister utvisades och torterades under förhör. Alla likheter med en viss verklig brittisk expremiärminister är givetvis avsiktliga.
Den andra nivån är den äktenskapsdramatiska. Olivia Williams, alldeles för litet känd från tv-serien Dollhouse, är ex-ministerns förbittrade hustru och musa. Hennes inflytande är i avtagande, makens ögon och lust är på vandring till assistenten Amelia, spelad av Kim Cattrall (fullt tillräckligt känd från tv-serien Sex and the City). Hon slits mellan lojaliteten och den ratade kvinnans raseri. När den nye spökskrivaren (Ewan McCregor) anländer till ministerns lyxbunker för att avsluta memoarprojektet, sugs han obevekligt in i den infekterade relationsturbulensen.
En tredje nivå är själva thrillern, som utspelar sig i vår genommedialiserade samtid. Den nye spökskrivaren, vars namn vi aldrig får veta, borde egentligen inte vara här. Han har aldrig skrivit om politik förut. Uppgiften är att göra läsvänlig underhållning av det manuskript som hans företrädare – mystiskt avliden mitt under arbetet – lämnade efter sig. Ingen tar honom riktigt på allvar. Han är en aningslös lättviktare, en Cary Grant i Hitchcocks I sista minuten, som av omständigheterna kastas in i storpolitiska förvecklingar. Föregångarens arbete innehåller dödsbringande hemligheter. Exakt var och vilka är däremot oklart i det längsta.
Brosnans Lang är sval och sträv och misstänksam. Alldeles under den professionella charmen lurar ledan och raseriet. Alla dessa fredsdemonstranter och forna medarbetare, nu redo att stöta dolkar i hans rygg: varför kan de inte bara låta honom få berika sig i fred? Han var ju aldrig något ideologiskt djur eller intellektuell djuping. Men vem var det då som viskade vad i hans öra och i vilka syften?
Lägg till detta en utsökt ironisk metanivå: En film om en exminister som inte kan lämna USA utan att gripas och ställas inför rätta, gjord av en regissör som sedan länge inte har kunnat besöka just USA utan att återigen ställas inför rätta för det där som hände med den där drogade 13-åringen för mer än 30 år sedan.
Roman Polanski tvinnar de olika trådarna med en behärskad elegans som vi inte har sett maken till på mycket länge. Liksom i Chinatown ställs naivitet och en sorts motvillig och av omständigheterna framdriven sanningslidelse mot en bottenlös cynism och korruption. Här bjuds också ett lika dekorativt som dramaturgiskt konsekvent Chinatown-slut. Det är så sanslöst snyggt.
