Betyg: 2 av 6

Somliga tror att Michael Moore sysslar med dokumentärfilm. Men det är ju inte precis så att han med öppet sinne ger sig ut i en komplicerad verklighet för att stilla sin och vår törst efter ny kunskap. Nix pix, Moore vet hur det ligger till, och det tänker han tala om för oss med skojig bildsättning, diverse iscensatta upptåg och med sig själv i bild så mycket som det bara är möjligt.

Ja, Moore är en propagandistisk entertainer, försedd med en tes att förkunna för menigheten. Här är budskapet att kapitalismen är en Ond och Syndig företeelse, en skändlighet som det inte går att reglera utan som helt enkelt måste utplånas för att vanliga hyggliga människor ska kunna leva ett värdigt liv.

Jag använder inte kyrkliga bombasmer i syfte att ironisera eller raljera. Han talar faktiskt i exakt dessa termer och lutar sig mot katolska prästers auktoritet i ämnet. Det påpekas att Jesus, liksom Moore själv, var de fattigas vän och de rikas gisslare. Som gosse ville lille Michael, för övrigt, bli just präst för att lindra lidandet för samhällets olycksbarn; nu förbättrar han världen med sina filmer istället.

Men alldeles bortsett från frågan om den katolska kyrkans relevans och trovärdighet i sammanhanget: Vad har fattigdomen som sådan med kapitalismen att göra? Är det förra att betrakta som en produkt av det senare? Är misär av kubansk eller nordkoreansk modell verkligen att föredra? Exakt vad är det egentligen Moore fördömer?

Försöker man sammanställa filmens alla insinuationer och anklagelser, visar det sig att kapitalismen per definition är allt det som Michael Moore inte gillar: girighet, roffande, korruption, egoism, banker, George W Bush, löneskillnader, fabriksnedläggningar, försäkringsbolag, privatiseringar, fri företagsamhet, avreglerade finansmarknader och att folk som inte har råd att betala sina räntor inte längre kan bo kvar i sina hus. Och på så sätt sluter sig resonemanget i en cirkel: kapitalismen är dålig eftersom allt det dåliga är kapitalistiskt.

Moore argumenterar så slafsigt och har ett så dåligt grepp om ämnet att han sölar ner hela sig med självmotsägelser när han tror att han leder vatten till den egna kvarnen. De skandalösa VIP-lån som gavs till ledande politiker av Countrywide Financial, och som uppmärksammas i filmen, är naturligtvis ett säkert symptom på att ekonomin är hårt reglerad av staten och inte på motsatsen, vilket Moore tror.

Detsamma gäller de 700 miljarder dollar som finansminister Poulson under kuppartade former tryckte ut i banksystemet. En förutsättning för den amerikanska fastighetsbubblan och den huvudlösa subprimeutlåningen var att politikerna satte marknadskrafterna ur spel och upphävde riskmomentet. Också när han är på rätt spår hamnar Moore bortitok. Han ser att det brinner men vill bemanna brandbilen med pyromaner och stänga av vattnet.

Kapitalismen, hur vi än väljer att definiera den, är behäftad med otaliga och allvarliga problem. Men av den här filmen – en vulgär variant av Naomi Kleins konspirationsfånerier – blir vi inte klokare.