Betyg: 1 av 6

Cecilia (Izabella Scorupco) är teckningslärare; hon är intuitiv, känslomässig, tror på en högre makt. Ernst (Michael Nyqvist) jobbar på försäkringsbolag; han är rationell, sansad, tror att slumpen styr. De har en lillgammal son, Alexander, och en representativ funkisvilla i en dyrare närförort. De har verkligen allt, men uppskattar Ernst detta efter förtjänst? Nej, icke, nichts, han bara surar på sin trevliga överraskningsfödelsedagsfest. Han måste få lära sig en läxa. Lille Alexander cyklar omkull och faller i koma.

När allt verkar hopplöst dyker en fransman i grå gubbtrenchcoat (Tchéky Karyo) upp i ett parkeringsgarage. Han kan mycket om viner och vet på ett mystiskt sätt allt om Alexander. Walter är så där charmigt uppsluppen som en medelålders man i en fransk film brukar vara när han försöker, och får, ligga med en tjugo år yngre kvinna (franska Canal plus har varit med på ett hörn). Man listar ganska snabbt ut att Walter är en ängel som kommit för att hjälpa Cecilia och Ernst att älska och leva och dansa (till techno!) igen. Kärlek och tro är nämligen det enda som kan väcka Alexander ur koman, inte de pessimistiska läkarna. Problemet är att Ernst är så himla manligt kritisk.

Änglavakt väller fram som ektoplasma från ett positivt tänkande-konvent. Inplastad i ett konstant dånande musiksvall skramlar den tomt, övertydligt och enkelspårigt. Ska man nämna liknande filmer ligger reklamfilmen för chokladbiten Merci nära till hands.

Johan Brisinger långfilmsdebuterade och gjorde publiksuccé med Underbara älskade 2006. Då hade han fått hjälp med manuset, som trots allt fungerade, nu har han skrivit själv, och det är väl där skon klämmer. Det är tveksamt om publiken sväljer det här. Att Micke Nyqvist repriserar sin roll som känslohämmad patriark räcker inte hur långt som helst.