Betyg: 4 av 6

När Män som hatar kvinnor gick upp i USA fick den högsta betyg av flera respekterade kritiker. Något som ger anledning att fundera kring hur omdöme visavi hantverk sjunker när filmen känns exotisk, eller bara är gjord tillräckligt många flygtimmar bort.

Argentinska Hemligheten i deras ögon – som tog hem årets Oscar för bästa utländska film över avsevärt bättre filmer – är gjord av en på hemmaplan framgångsrik regissör, etablerad i Hollywood med jobb på tv-serier som House. Dessutom utspelar sig filmen delvis på 70-talet och retrodesign är ju alltid ett plus. Men därför kan inte denne kritiker låta bli att undra: sitter jag och ser en argentinsk motsvarighet till det Stringhyllehelvete svenska regissörer tvingat på oss i reklamfilmsdramer om folkhemsbarndomens 50-tal?

Ja och nej: framgången för Hemligheten i deras ögon ligger i kombinationen av kärleksaffär och thriller. Filmen börjar i nutid då den pensionerade åklagaren Benjamin (Darín) söker upp sin chef Irene (Villamil) för att berätta att han skriver en roman om ett fall som sammanföll med deras flört i mitten på 70-talet. Kontemplerandet om affären som aldrig blev spänner över tre decennier och pianoklinkkantrar från det antydda till det patetiska. Ändå behåller den en lätthet tack vare tragikomiska biroller som deras alkoholiserade kollega Sandoval (Francella).

Thrillerintrigen – om ett brutalt våldtäktsmord och en mördare som kommer undan – är spännande och överraskande till sista stund. Att historien utspelar sig mot fond av 70-talets diktatur gör inte saken sämre. Heller inte att minnet filtreras genom romanen – när det är som bäst skapas en osäkerhet kring vad man kan tro på.

Och om detta är Argentinas motsvarighet till Stringhyllefilmer så går det faktiskt an: scenografen har gjort ett utsökt jobb med att inreda de snyggt filmade miljöerna med den bästa 70-talsdesign som står att finna.