Betyg: 3 av 6

Som bekant kom Lasse Hallströms internationella genombrott med Mitt liv som hund. Den hågade kan roas av att han i sin senaste film, Hachiko – en vän för livet, återvänder – om än mer bokstavligt denna gång – till hundlivets vedermödor.

Genom en outgrundlig slump – eller kanske en högre insikt hos den japanske zenmunken i filmens första scen – hamnar en akitavalp vid namn Hachi efter en äventyrlig resa på en amerikansk järnvägsstation, framför fötterna på en musikprofessor spelad av Richard Gere. Akitor är ytterst egensinniga hundar, och Hachi är härvidlag inget undantag. Han väljer själv sin husse, och han dikterar i hög grad villkoren för deras framtida relation. Varje dag följer han på eget initiativ husse till tåget och hämtar honom igen på stationen. Vänskapen är lika stark som ömsesidig. Men katastrofen lurar oundvikligen bakom hörnet – och det är bara Hachi som anar den.

Hollywood kan sin sak vad gäller djurregi – hundvänner kan gärna se filmen bara för den skull. Men historien lider av sin status som remake av en japansk förlaga; här har lagts till både ett visst mått Japanromantik – utöver zenmunken också en japansk vän som besitter en högre grad av vishet – och en ramberättelse som (om någon nu inte skulle ha fattat det) skriver åskådaren på näsan att detta är en historia om lojalitet.

Ett litet nöje för filmnördar är att se Richard Gere och Jason Alexander tillsammans igen. I Pretty Woman, när det sist begav sig, fick Gere skydda Julia Roberts – men här gäller deras samspel istället hunden.

Filmen lanseras som en känslostark historia, och visst har den snyftarens otvetydiga kvaliteter. Men det allra starkaste intrycket efter filmen var ändå lusten att se det japanska originalet.