Betyg: 2 av 6

Att Helena Bergström kan göra film visade hon i debuten Se upp för dårarna. I den möttes två kvinnliga polisaspiranter med olika bakgrund. I nya filmen upprepas mönstret, två systrar, den ena beskriven som surpuppa, den andra som glitterpinne står i centrum. Till Helena Bergströms starka sidor hör en enorm energi. Men det kan också bli för mycket av det goda. I film nummer två presenterar hon en ensemble på inte mindre än 14 personer, som står i olika förhållanden till varandra. När alla dessa relationer ska utredas hinns det inte med mycket till personfördjupning. Det blir väldigt många korta scener staplade på varandra.

Huvudpersonerna är alltså systrarna Lotta (Ingela Olsson) och Sanna (Anna Ulrika Ericsson). Men mycket till systerskap blir det aldrig. Lotta är tillträdande finansborgarråd (S) i Stockholm, frånskild med två barn. Hon kämpar på minst tre fronter: mot oppositionens charmige ledare, sitt eget partis betonghäck som vill satsa på affärscentrum istället för skolor och dagis och mot en uppstudsig tonårsdotter. Sanna är tv-producent med ett fritt kärleksliv. Om Lotta är mera tillbakahållen så är Sanna uppe i toppvarv hela tiden. Sannas problem är att försöka få igenom ett program med Vikingarna på Skansen utan att störa lemurerna som sköts av en skeptiskt blickande djurskötare spelad av Johan Widerberg. Sannas hela karriär verkar stå på spel om denna programidé genomförs eller inte. Så svårt kan det väl inte vara? Ett dansband i en karusell? Förutom Skansen och en vandring i Stadshuset kommer också Stockholms Stadsteater in på ett hörn med en musikal om Strindberg sjungen av Richard Wolf. Det är inte utan att man undrar om man ser en reklamfilm för Stockholm.

Dramatik består ju av konflikter, men allt för ofta dras likhetstecken mellan konflikt och gräl. Det skälls nästan oavbrutet i Så olika: det skälls på meningsmotståndare, på barnen, på föräldrarna, på hustrur och äkta män, på partners, på hemhjälpen, som skäller tillbaka. Först mot slutet lugnar det ner sig när Ingela Olsson och Philip Zandén faktisk får spela mot varandra, i en scen där de dras till varandra, trots att de är politiska motståndare.

För egentligen handlar Så olika varken om politik eller tv utan om kärlek. Hur människor dras till varandra på tvärs mot politiska åsikter, kön, ålder och temperament.

Jag önskar att Helena Bergström, som även skrivit manus tillsammans med Tove Alsterdal, hade vågat gallra i persongalleriet och ge mera speltid åt sina huvudpersoner. Att hon hade vågat renodla intrigen istället för att lassa på mer av samma sak. Framförallt märks det på slutet hur man knepat och knåpat för att se till att var får sin och ingen blir utan. Men allt måste inte gå i lås. Publiken klarar faktiskt av öppna slut där de kan fylla i själva.