Betyg: 5 av 6

På måndag morgon vet vi ifall Jeff Bridges fick sin välförtjänta Oscar eller inte. Gärna för mig. Hoppas i alla fall att det stod mellan honom och Colin Firth i Slaget om de Undervärderade och att det blir den andres tur nästa gång.

Crazy heart, ett stycke redig Amerikana, är av lika gammal skola som de där sångerna som King of the road eller Always on my mind. Allt kan bära eller brista beroende på vem som sjunger och hur det framförs. Här görs det med knappt en falsk ton från någon inblandad och särskilt inte Bridges, vars film detta är.

Det är sagan om countrysångaren Bad Blake och hans trötta liv vid pass 57, kuskandes längs vägarna, giggandes på oansenliga syltor (eller bowlinghallar) och klunkandes alldeles för mycket whisky. Utöver sig själv försummar Bad även en avsevärd musikertalang. Han spelar nätt och jämt vad han ska och har inte gittat skriva något nytt på åratal.

Upp dyker Jean Craddock, journalist och frånskild mamma till 4-årig gosse och under en intervju faller hon för oldtimerns charm, trots att det är ostädat och trots att Bad kallas just så. Och så går det som det går, i countrysångerna i alla fall…

En liten film är ett slitet uttryck (som Killinggänget parodierade i en hel filmserie) men Crazy heart är verkligen just detta och vill inte vara annat. Det är gjort med stor kärlek och fin känsla för atmosfär och detalj.

Särskilt musikavsnitten känns äkta, speciellt den del av berättelsen som avhandlar Bads relation med sin en gång unge lärling Tommy, numera superstjärna inom den pop-country som idag toppar listorna (tänk Tim McGraw eller Kenny Chesney). En ganska annan typ (blekare, vågar man tycka) jämfört med de äldre generationerna av Waylons, Wilies och Merles där Bad huserar. Bridges celebre motspelare här, en i förtext och på poster sorgfälligt onämnd cameo, känns i den linjen som ett inspirerande val. Alla skådespelarna sjunger för övrigt helt själva. Och gör det riktigt bra.