Betyg: 5 av 6

Källa till denna ömsinta film är John Lennons halvsyster Julia Baird och dennas memoar John Lennon – min bror, som manusförfattaren Matt Greenhalgh (Control) bearbetat för filmen. Aaron Johnson spelar den unge Lennon, pigg, kåt och musikalisk men också stöddig och vilsen. Sam Taylor Wood debuterar här som långfilmsregissör. Hon kommer från videokonstvärlden, precis som 2008 års sensation Steve McQueen (Hunger), vilket om inte annat tyder på ett intressant tidstecken.

Främst handlar det om de två kvinnor som gjorde djupast intryck på Lennon under hans uppväxt; moster Mimi, som tog hand om honom från fem års ålder och Julia, hans mor, som efter år av frånvaro återigen dyker upp i hans liv. Starka kvinnor är det, på varsitt vis. Mer ska inte berättas här. Tidsandan är strålande, så även skådespeleriet, från unge Johnson till alltmera imponerande Anne-Marie Duff (Enigma, Magdalenasystrarna) som Julia och till den ständigt vältempererade Kristin Scott Thomas som moster Mimi.

Visst, Aaron Johnson har blå ögon och inte bruna som John Lennon. Vidare är han kanske lite för snygg, för lång och för manlig för att se ut som Lennon i 15-årsåldern (eller senare för den delen). Det finns även annat att hitta för Beatlespoliser på felfinnarstigen. En bekant från Liverpool som var med då det begav sig klagade på att stan ser alldeles för ren ut. Vilket inte hindrar att Woods skildring av en tidig och underexploaterad fas i den kommande poplegendens mytiska liv känns både sann, gripande och elegant (se den gärna ihop med Lone Scherfigs An education för en fin dos av början på en omvälvande epok). Musik bjuds det också på, kanske inte just elegant men med ett visst beat.