Betyg: 2 av 6

Konspirationsteorier är de okunnigas försök att verka sofistikerade, menade kolumnisten Richard Grenier. Underdoggens ressentiment och hat mot överheten tar sig mer eller mindre poetiska uttryck i form av diverse fantasifulla fiktioner. Aids är i själva verket ett planerat utrotningskrig mot afrikaner, Thierry Henrys hands i Irlandsmatchen var sanktionerad på högsta Fifa-nivå, och så vidare. Bakom stängda dörrar och neddragna gardiner fattas beslut som befäster rådande orättvisor och berikar mäktiga eliter.

Vår genetiskt betingade benägenhet att urskilja mönster överallt, också där de inte finns, gör det svårt för oss att acceptera futtigt små förklaringar till omtumlande stora händelser som Palmemordet och Estonias haveri. Och den säljer många deckare. Vi vill så gärna tro och man vet ju aldrig; just den här konspirationen kan vara verklig även om allt det andra är nonsens, och även den som är paranoid kan vara föremål för en komplott.

Problemet med konspirationen i Millenniumfilmerna – åldrade tjänstemän spärrar in folk och anlitar juggetorpeder för att dölja gammalt skumrask inom svensk underrättelseverksamhet – är att den saknar både konturer och substans. Vad är syftet (utöver att främja pedofili och sadism)? Vad är det för mörka hemligheter som till varje pris måste skyddas? Vilka är de politiska implikationerna?

Det är möjligt, kanske rent av troligt, att Stieg Larsson skulle ha spridit ljus i detta dunkel om han fått leva och ha hälsan, och att detta hypotetiska ljus till slut även skulle nå vita duken. Men i föreliggande skick framstår fienden mest som en bisarr intresseklubb för grånade sexualbrottslingar. Och frånvaron av en gedigen skurkfunktion gör att hela ansvaret för att bära upp denna storvulna produktion hamnar på Lisbeth Salanders späda axlar.

Salander är, å andra sidan, onekligen en originell och fascinerande karaktär, fylld av möjligheter och hemligheter, och om Noomi Rapace gör sig en internationell skådespelarkarriär på de här tre filmerna har jag ingenting att invända mot det. Det finns en sugande svärta i hennes blick och en skör hårdhet i hennes integritetsskydd som mer än väl matchar alla tatueringar.

Men Salander är så hjärtskärande ensam i alla tänkbara bemärkelser. Framför allt är hon den enda personligheten i en trilogi befolkad av idel pratande principer. Detta gäller kanske främst tidskriften Millenniums redaktion där inte ett enda intressant samtal förs om vare sig publicistik eller politik.

Och även om mästerreportern Blomkvist är nog så enerverande enkelspårig, är Lena Endres rollfigur Erika så illa skriven att jag till slut blir helt förtvivlad och börjar önska de inhyrda torpederna snar framgång i sina ansträngningar att få tyst på henne. All denna mekaniskt nervösa ängslan, allt detta fladdrande med ögonlocken! Det måste finnas gränsvärden även för banalitet på film.

Luftslottet som sprängdes är mest av allt ett enklare städjobb efter Flickan som lekte med elden, alltför tunn och sladdrig för att stå på egna ben. Men Millenniumhypen lever nu sitt eget liv, långt bortom alla recensionsomdömen. Så nu kan vi alla lugnt återgå till rapporteringen om alla miljonintäkter.