Betyg: 2 av 6

Inte många svenska filmregissörer uppnår den unika status som ger dem till synes total handlingsfrihet i form av stöd till alla tänkbara och otänkbara projekt. Ett uppmuntrande jaande från ax till limpa, så att säga. Just nu har vi två – även om den förstnämnda möjligen hamnat åtminstone delvis i kylan: Lukas Moodysson och Josef Fares. Det är intressant att se hur lika oväntat, men ändå diametralt olika, dessa av folk och kritik omhuldade filmgenier förvaltat sitt kulturella kapital.

Lukas Moodysson vann allas hjärtan med Fucking Åmål, mångas dito med Tillsammans men beträdde, sedan han säkrat sin position på det svenska filmfältet, allt smalare vägar. Han gjorde sig obekväm såväl politiskt (Terrorister) som estetiskt (Ett hål i mitt hjärta), tappade publik, splittrade kritikerkåren och så plötsligt for han till Hollywood och gjorde Mammut – storfilm med samhällskritik och stjärnskådisar.

Totalt oförutsägbar, kan väl karriären hittills sammanfattas.

Och är egentligen inte Fares karriär snudd på lika överraskande – men långt mindre konsekvent? Stort genombrott med fräsch och välgjord genrefilm (Jalla! Jalla!), halvlustig sketch utdragen till långfilmsformat (Kopps), magiskt omvälvande drama om en pojkes utsatthet och överlevnadsförmåga (Zozo), oregisserat och ogenomtänkt hämndpekoral (Leo) och nu Farsan. Det är slående hur vindlande en tioårig regissörskarriär kan vara och förunderligt hur talang kan tillvaratas i den ena filmen – och fullständigt förslösas i den andra.

För Farsan är en riktigt dålig film som verkar ha garvats ihop över ett par kafferaster alternativt barrundor. Man har tagit en rund gubbe (tillika pappa, Jan Fares) med stor mustasch, ännu större mage och skojig utländsk brytning, placerat honom i en tråkidyllisk svensk småstad av typen Vänersborg, tänkt ut några halvknasiga sidohistorier och skrivit en osannolik dialog späckad med lustigheter för imbecilla och vips så har man fått ihop en svensk långfilm.

Låt vara att det i grad av fräschör påminner om Göta kanal, att stekta fårpungkulor kanske inte är höjden av komik, att vi sett Torkel Petersson i tillgjord manlighetskris alltför många gånger tidigare och att en huvudroll som saknar all trovärdighet som skådespelare inte är vad någon längtar allra hetast efter – det är trots allt en Josef Fares-rulle. Det vill säga en given publiksuccé som går upp i 150 filmkopior över hela landet.

Jag hoppas dock att regissören anstränger sig lite mer nästa gång och bättre använder den begåvning han bevisligen besitter. Med tanke på att svenska filmmammor med få undantag är egoistiska, elaka bitchar lär det ju inte bli någon skön rulle med titeln Morsan, i alla fall. Och det ska vi vara tacksamma för.