Betyg: 4 av 6
Aurora betyder morgonrodnad eller gryning men när huvudpersonen Viorel går upp på morgonen i Bukarest råder beckmörker. Och det förblir mulet de två dygn vi får följa honom.
Regissören Cristi Puiu, som också spelar huvudpersonen, har reducerat det filmiska ned till något som bäst kan beskrivas som superrealism. Det tar tio minuter i mörker – ser ut som det är filmat i befintligt ljus – innan han och hans flickvän tagit sig upp ur sängen, gått på toaletten och fått på sig kläderna under så gott som kompakt tystnad.
Här finns ingen stödjande musik, fotot är omväxlande i hel- eller halvbilder, dialogen är rudimentär, ansiktena uttryckslösa. Kameran följer sin huvudpersons underliga förehavande medan han smyger, spejar och gömmer sig. Det är som om kameran också smyger, spejar och gömmer sig bakom dörrkarmar, i gathörn och på parkeringar.
Puiu överlämnar åt åskådaren att försöka sätta ihop ett tidigare händelseförlopp. Har Viorel fått sparken? Står han i skuld? Har han blivit utkastad från sitt hem? Så småningom upptas hans intresse av att skaffa fram ett gevär.
Jämfört med herr Lazarescu i Puius förra film, en synnerlig osnygg men ändå talför farbror som skickas från sjukhus till sjukhus med sina diffusa symtom, är herr Viorel mera konturlös och mindre universell. Det tar också betydligt längre tid att ana vad han är ut efter – om vi alls gör det. För när Viorel äntligen utfört sitt självpåtagna uppdrag och sitter där och ska förklara varför är det ingen som vill lyssna.
Här kommer en man med ett öde som väger ton på sina axlar och det enda människor är intresserade av är att prata kaffe och bilverkstad. Just den scenen är lika lysande som sjukhusscenerna i Herr Lazarescus död, men vägen dit lite för lång.
Aurora inviger de rumänska filmdagarna ikväll och kommer att visas av Folkets bio under lördagar och söndagar.
