Betyg: 3 av 6

40-årskrisen går som ett spöke genom den samtida filmen. Hanna och Simon har just en senfärdig sådan. Enligt uppgift har de varit ihop i tjugo år (!) och först nu börjat tänka på att gifta sig och skaffa barn. En framtid som enbart tycks innebära tristess, så som den målas upp i början av filmen. Båda är väletablerade inom respektive kultur- och vetenskapslivet, och välformulerade. Det är ord, ord ord för hela slanten och väldigt lite kropp. Men så kommer Adam in i bådas liv, en man som inte säger mycket men gör desto mer, spelar fotboll, sjunger i kör, simmar, seglar och förför. Nästan för god för att vara sann. Spänningen ligger i att Hanna och Simon inte vet om att de är ihop med samma kille.

Tom Tykwer tillhör den unga generationen tyska regissörer som gjort internationellt avtryck med bland annat Spring Lola, Heaven med manus av den avlidne Krzystof Kieslowski och Parfymen, men vars egenart är svår att sätta fingret på. Jag förstår att Tre ska uppfattas som en lätt komedi, återkommande bildcollage antyder det, men är lite svårt att skratta.

Hur kul är det med bukspottscancer och testikelcancer – jag förstår inte vad sjukdomarna egentligen har att göra i filmen så lätt som de klaras av – annat än som en påminnelse om allas vår dödlighet? Men det blir bättre när de realistiska anspråken släpps. Att leva i ett spännande ménage à trois istället för i trist tvåsamhet framstår inte som ett realiserbart alternativ utan mera som en drömd utopi i Tykwers tappning. Ja, fantisera kan man ju alltid.