Betyg: 4 av 6

I Nikolaj Gogols roman Döda själar åker bedragaren Tjitjikov omkring på ryska landsbygden och köper upp livegna som inte längre är i livet. Eftersom staten kräver in skatt också för dessa döda själar, samtidigt som den delar ut jord gratis till den som kan visa papper på att han har folk med vilka han kan bruka den, är detta en lysande affär för alla. I det postkommunistiska Polen bedrivs det idag, visar denna tragikomiska och journalistiskt gedigna dokumentärfilm, en i dubbel bemärkelse likartad men inte fullt så lustig hantering av döda kroppar.

Staten delar nämligen ut en ansenlig begravningspremie som gör liken till hårdvaluta. De stora begravningsfirmorna gör sig stora pengar och konkurrerar följaktligen hårt om de dödingar som finns att tillgå. Det finns då naturligtvis en perverterad men dock logik i att de driftigaste i branschen systematiskt mutar ambulans- och sjukvårdspersonal till att försöka styra över affärerna i rätta händer. Och dessvärre är även nästa steg i skeendet lika logiskt och lika förutsägbart: somliga börjar tycka att det är onödigt att vänta på att folk ska dö av sig själva. Det tar för lång tid och sinkar verksamheten. Ambulanserna har gott om kemikalier som får hjärtan att stanna och hjulen att snurra. Folks beteende anpassar sig efter givna incitament.

Härvan nystas successivt upp inför den idoga reportern Monika Sieradzka och den kamera som följer henne i hasorna i Lodz. Det som först verkar vara en personlig vendetta mellan två gamla kompanjoner i begravningssvängen, visar sig vara en liten del av ett omfattande korruptionssystem. Filmen består nästan helt av domstolsförhandlingar och intervjuer med några av de inblandade. Man kommer aktörerna mycket nära; man ser hur de ser ut när de ljuger och när de vågar närma sig den groteska sanningen. Det är något av en gogolsk upplevelse.