Redan Ali G hade sina obestridliga poänger, både på tv och på film, men Borat (2006) var någonting i hästväg när den kom, något man aldrig hade sett förut och som man inte kunde slita blicken från eftersom laddningen var så kraftig och eftersom det faktiskt var på riktigt på någon sorts perverst sätt.

Sacha Baron Cohen spelade, som alla nu vet, Borat Sadiyev, en tv-reporter från Kazakstan som utsatte diverse amerikaner, som då ingenting visste, för rysliga hyss. Försåtligt överskred han med hjälp av spelad enfald gränsen för vad mer eller mindre hyggligt folk faktiskt accepterar när det gäller plumpheter och idioti. Det finns åtskilliga scener man sent glömmer.

Upplägget var sedan i stora drag detsamma i Brüno (2009), berättelsen om en österrikisk bögbimbo som sökte stjärnstatus i Hollywood. Men energinivån var lägre, komiken snävare och stundtals snarast bekräftande: vi som skrattade kände oss mest av allt lättade över att tycka rätt och vara föredömligt medelklasstoleranta inför en företeelse som anusblekning. Skämten var på någon annans bekostnad, tack och lov.

Och nu: The Dictator, där Baron Cohen gör den mycket skäggige Aladeen, diktator i ett fiktivt ökenrike med stora oljefyndigheter i Sudans grannskap. Därmed är vi ute ur vad som till sist visade sig vara en återvändsgränd, den dokusåpaestetik där de oinvigda utsattes för högst sofistikerat och till stora delar improviserat nonsens.

Det gick helt enkelt inte att komma längre i den riktningen, varför en omsvängning är att betrakta som goda nyheter. Å andra sidan visar sig alternativet vara en alldeles konventionell fars, en sketchkavalkad som visserligen är ful i munnen och godmodigt vulgär utöver det vanliga, men som ändå böjer sig så mycket efter genrens formler att den inkluderar tokrolig romans mellan den tillfälligtvis skägglöse diktatorn och en feministisk aktivist med orakade armhålor.

Denna anpassning sker förvisso inte fullständigt motståndslöst, men det går inte att blunda för det faktumet att något unikt och vackert nu har gått förlorat.

The Dictator har ingen urskiljbar struktur och inget speciellt ärende; den vill helt enkelt ta tillfället i akt och skoja med allt man tänka sig i ett oljigt och diktatoriskt sammanhang, allt ifrån ett kärnkraftsprogram som – och här kan diktatorn inte hålla sig för skratt – givetvis utvecklas enbart i fredliga syften till betalda omgångar i sänghalmen med amerikanska celebriteter.

Här är det Megan Fox som sällar sig till tidigare sängkamrater som Oprah Winfrey och … ja, Arnold Schwarzenegger. Aladeen har ett omfattande polaroidgalleri uppsatt på väggen. Och det är mycket sånt: bekanta namn i pikanta omständigheter. Det är litet kul och litet lättköpt.

Sacha Baron Cohen roar sig också mycket med att blajja på låtsasarabiska. Jag har nu sett filmen två gånger, och jag har ett bestämt intryck av att han inte lyckas hålla sig till samma idiom från den ena scenen till den andra.

Så någon särskilt imponerande helhet är det inte fråga om. Däremot finns det en rikedom av glimrande små detaljer.