Betyg: 5 av 6
Människor som genomgår prövningar av olika slag hämtar ofta tröst i en föreställning som finns formulerad hos Nietzsche och enligt vilken man blir starkare av allt det som inte knäcker en fullständigt. Men hur vet man vad som är vad? När kan det ena skiljas från det andra? Nedbrytningsprocesser kan ju vara infernaliskt långsamma men icke desto mindre nedbrytande.
I Dolt hot skildrar Michael Haneke en kedjereaktion av långsamma, nedbrytande processer. Huruvida någon inblandad faktiskt går ur det hela starkare är en öppen fråga. Just ingenting tyder på det.
Daniel Auteuil spelar Georges Laurent, en framgångsrik kulturjournalist som leder ett av dessa franska bokpratarprogram i tv. Han är gift med Anne, spelad av Juliette Binoche, som arbetar på ett bokförlag. De bor lagom borgerligt/bohemiskt med sin tolvårige son i ett lugnt hörn av Paris. Omgivna av välfyllda bokhyllor avnjuter de gemytliga middagar med vänner och kolleger.
Plötsligt en dag anländer ett videoband i en plastpåse. Någon har filmat deras hus under några morgontimmar, man kan se hur han och hon kommer ut genom dörren och skyndar iväg till jobbet. Det är, förutom en kryptisk teckning gjord med färgkritor, allt. Ingen avsändare, ingen förklaring.
Mysteriet tätnar i takt med att fler kassetter och teckningar levereras i fler plastpåsar. Situationen blir alltmer pressad, förhållandet mellan Georges och Anne alltmer ansträngt. Han börjar så smått ana vem det är som ligger bakom det hela, men väljer att ingenting berätta. Tigandet och lögnerna gör henne frustrerad och förtvivlad.
En tänkbar referens här är Martin Scorceses Cape Fear, en annan Ian McEwans roman Enduring Love (Roger Michells filmatisering håller inte samma klass). Ett mer eller mindre diffust hot utifrån kommer åt diverse ömma punkter och avslöjar sprickbildningar i den till synes solida parrelationen. Även de mest energiska mörkläggningsansträngningarna är fåfänga, bortträngda konflikter kommer fram i ljuset.
Haneke angriper ämnet på sitt speciella vis; hans konsekvens och disciplin är imponerande och fascinerande. Å ena sidan har vi en berättelse som vetter åt det öppna, oavslutade: intrigtrådarna knyts aldrig ihop till någon elegant knop, avgörande frågor lämnas obesvarade.
Å andra sidan uppvisar filmen en asketisk stramhet i själva berättandet. Kameran är så uttalat just en kamera och inte något servilt tillmötesgående fönster mot en värld, vilket innebär att den visuella informationen är utstuderat obearbetad och vår egen roll som åskådare (och domare) blir väldigt påtaglig.
Det är ingen slump att Georges är känd från tv, van att visa upp sig på de villkor han själv dikterar. När någon betraktar honom i hemlighet är det ett övergrepp av stora mått. Frågan är om han på något sätt har förtjänat det.
Dolt hot är en film som, tror jag, ytterst handlar om tomhet och ensamhet, en oförmåga att förstå sig själv och det sammanhang man lever och verkar i. Och Haneke befäster här sin position som en av Europas allra mest spännande regissör.
