Betyg: 4 av 6
Plötsligt tas svängar som man glömt existerade ut i svensk film. Plötsligt görs poetiska filmer om människan och skogen, skrämmande filmer om barns ensamhet och klaustrofobiska filmer om körskollärare som löper amok. Plötsligt förvånar inte en film som Petra Revenues Karaokekungen.
Trots att den är allt annat än slätstruken. Trots att den såväl stilmässigt som innehållsmässigt korsar Marie-Louise Ekmans tidiga surrealistiska, humoristiska, tragiska filmer med Roy Anderssons likaledes – och samtidigt skapar något helt nytt. Trots att den tar den uttjatade historien om en misslyckad man som en dag upptäcker att han har en talang och med ens framstår som en lyckad man, med tjej, vänner och karriär, till helt nya höjder.
Här finns dialoger jag inte visste att jag saknat, här finns karaktärer jag älskar att lära känna och här finns Sten Ljunggren som kajalsvärtad, rökande skyddsängel. Och därtill förbluffande karaokenummer. Jag hoppas att Petra Revenue får fortsätta verka inom svensk film. Hon behövs.
