När man möter Hollywood-­celebriteter under de stora filmbolagens allt mer kontrollerade och supereffektiva former resulterar det oftast i en oerhört stel atmosfär. Men den 29-åriga manusförfattaren Diablo Cody formligen dansar in i en hotellsvit högt upp i ett av Sohos anonymaste lyxhotell. Med armarna täckta av femtiotalstatueringar och en hårdsprayad svart page verkar hon bara så fruktansvärt glad över att ha hamnat där hon har hamnat.

Hon har just kommit hem från en italiensk filmfestival där hennes första filmmanus, som fått liv i regissören Jason Reitmans uppenbarligen känsliga händer, välförtjänt vunnit pris för bästa komedi. Filmen heter Juno och borde kunna avfärdas som ännu en tidstypisk amerikansk independent­-film om kidsen som inte passar in i sin konservativt bilburna uppväxtsmiljö.

Men Ellen Page – som spelar den 16-åriga Juno McGuff – förvaltar Diablos popkulturellt överpepprade dialog med en sådan naturlig och hjärtlig precision att den når betydligt djupare.

Juno tar avstamp i Gilmore girls men går ut genom Lorelais och Rorys mysigt nymålade ytterdörr och ligger med sin bästa vän Paulie Bleeker (spelad av den alltid lika milt förvånade Michael Cera från Arrested development). Hon blir gravid.

Abortklinien är så hopplös att hon bestämmer sig för att föda barnet men adoptera bort det. Hon väljer det till synes perfekta paret Jennifer Garner och Jason Bateman (även han från Arrested development). Det blir inte fullt lika enkelt och smärtfritt som det först verkade.

Det första Diablo gör när hon sätter sig ner är att spontant börja tala om Nick Hornbys nya roman.

–Den handlar också om en tonårsgraviditet! Jag hörde det av någon när jag landade på Heathrow. Och så Judd Apatows film På smällen som hade premiär i USA precis när vi hade avlutat inspelningen av Juno. Men, nej, jag vet inte varför det är så mycket ofrivilliga graviditeter i luften just nu.

Den snart 30-åriga Diablo – som är döpt till Brook Busey – kommer från en minst sagt brokig bakgrund.

–Egentligen var Diablo bara en pseudonym jag använde på min blogg där jag skrev om mitt liv som strippa och telefonsexarbetare. ”Diablo Cody” var verkligen inget jag trodde skulle följa mig genom livet, hade jag vetat det hade jag valt ett lite mer genomtänkt namn.

–Jag jobbade på en peepshow, som strippa och sedan som försäkringsjusterare. Det sista var det enda jag faktiskt var bra på. Men jag har alltid skrivit, jag försökte bara aldrig få något publicerat. Jag skrev för mitt eget höga nöjes skull och sedan på min blogg. Så jag har aldrig blivit refuserad! En dag fick jag ett mejl från en agent i Hollywood som gillade min blogg och undrade om jag inte skulle vilja skriva ett filmmanus.

Vilket måste ha känts som ett ganska stort steg?

–Skojar du? Jag är ingen tävlingsmänniska. Snarare är jag väldigt oambitiös och vill helst bara leva mitt liv i min egen bubbla. Så jag avböjde. Men det här gnagde i bakhuvudet och idén till Juno hade jag redan så jag satte mig bara ner och skrev klart manuset.

Studerade du hur kidsen pratar inför Juno?

–Ja. Och nej. Jag ägnar ju i genomsnitt nitton timmar åt nätet varje dag. Nej, jag skämtar inte och jag går i hypnosterapi för att ta mig ur mitt nätberoende. Men det är därifrån jag tror mitt språk kommer. Det är inte så mycket ett utpräglat tonårsspråk som det är ett freak-språk.

–Manusförfattare är ju ett marginaliserat skrå i USA, men min första upplevelse av det yrket har, tack vare Jason Reitman som knappt ändrade ett enda ord, varit helt makalöst så vad jag än gör i fortsättningen lär nog mynna ut i enorm besvikelse.

Musiken spelar en viktig roll i filmen, framförallt som något som i dag överbygger generationsgränser i stället för tvärtom.

–Det är upprörande att växa upp och inse att ingenting chockerar ens föräldrar. De gillade ju The Stooges eller Sex Pistols när de var unga – hur skulle de kunna se något upprörande i Marilyn Manson? Hipsterföräldrar är onekligen ett växande samhällsproblem.

Jason Batemans 40-årige roll­figur som blir vän med den 16-åriga Juno vars barn han ska adoptera verkar tro att hans avancerade musiksmak är källan till evig ungdom

–Och det är det förstås inte. Det där är något som drabbar män mer än kvinnor. De blir ofrivilliga vuxna och jag ser det hända om och om igen i min omgivning och känner i och för sig en enorm sympati för dem, men det är ändå lite… sorgligt.

Och just där och då brister Diablo fnissande ut i Bob Dylans Forever young.