Webb-tv
Den populära politikern Agathe Villanova reser hem till familjegodset i Provence för att vila upp sig, men det visar sig vara lättare sagt än gjort.
Betyg: 4 av 6
Om någon film någonsin var karaktärsdriven, är det denna mjukt melankoliska komedi där intrigen bara är en sommarlätt slöja av iakttagelser skenbart nonchalant kastad över en handfull väl avrundade och minnesvärda gestalter.
Dramatiken är hårt tillbakahållen: någon överväger att överge sin partner men ändrar sig eftersom förändringar är så omtumlande, en annan blir faktiskt lämnad men lyckas reparera relationen åtminstone tills vidare. Men grejen är inte vad som händer utan snarare hur det är, det vill säga: hur vi rör oss inne i varandras liv som aningslösa elefanter i en enda stor galleria fylld av existentiella porslinsbutiker. Vi är sällan särskilt onda, men däremot ofta aningslösa.
Agathe, spelad av regissör Agnès Jaoui själv, är verkligen ingen osympatisk människa, kanske bara lite … ja, aningslös. Hon är framgångsrik författare på väg in i politiken och en älskvärd representant för den parisiska kaviarvänstern: välklädd, välformulerad och uppriktigt engagerad i feministiska hjärtefrågor. Men det där med nära relationer är inte hennes starkaste gren.
Hon talar i generella termer om maktstrukturer i samhället, men hon förstår inte hur hennes egen tjusighet uppfattas av Karim, som är son till familjens nordafrikanska hushållerska och som i filmens nu sysslar med en dokumentärfilm om Agathe. Och hon förstår inte heller att hennes eget förhållande till den pojkvän som lydigt men utan entusiasm reser med henne ner till titelns regniga Provence för ett besök hos systern i det pittoreska föräldrahemmet, håller på att dö av syrebrist. Hon fungerar strängt taget bara på ett generellt plan.
Det som trots allt finns av berättelse kretsar kring ovan nämnda filminspelning och de karaktärer som rör sig i omloppsbanor runt Agathe under några kalla och fuktiga dagar i augusti. Olika människor får av olika anledningar svårt att upprätthålla självbilden mot omvärldens obevekliga tryck.
Agnès Jaouie och hennes manusförfattarkompanjon Jean-Pierre Bacri, som här spelar systerns hemlige älskare (som även råkar vara delaktig i det gradvis imploderande filmprojektet), genomskådar sina karaktärers alla illusioner och små bedrägerier men dömer dem med exemplarisk mildhet.
Här saknas möjligen litet av det temperament och den skärpa som gjorde deras senaste gemensamma ansträngning, Se mig, så fascinerande. Det regnar alltid i Provence är jämförelsevis loj och litet lös i köttet. Men blicken för det speciella i det vanliga gör den sevärd.
