Betyg: 5 av 6

I Klaus Härös debutfilm, Elina som om jag inte fanns, söker huvudpersonen tröst vid en farlig myr. I Härös andra film, Den bästa av mödrar, söker Ero tröst vid det upprörda havet. Naturen blir en naturlig bundsförvant och lierad i de dramer som de unga huvudpersonerna tvingas in i. Den sjuåriga Elina hamnade i korselden mellan en förtryckande lärare och minnet av en stolt men död far. Konflikten handlade om rätten att tala sitt eget språk, finska, i svenska Lappland på 50-talet.
I Den bästa av mödrar hamnar tioåriga Ero som finskt krigsbarn i Sverige i dragkampen mellan två familjer på ömse sidor om havet. Ett öde han delade med 70000 finländska barn som på svenskt initiativ skickades till Sverige först under Sovjets anfallskrig på Finland och sedan under fortsättningskriget då Finland slogs mot Sovjet med hjälp av tyskarna. Men storpolitiken lämnar Klaus Härö därhän.

Det är första gången dessa livsavgörande upplevelser, för att inte säga trauman, för en hel generation barn gestaltas i en spelfilm. Att med adresslapp om halsen och finsksvensk ordbok i ränseln först skickas iväg till ett främmande land och en främmande familj på obestämd tid, för att sedan när de äntligen rotat sig på det nya stället slitas upp igen och skickas tillbaka till en ursprungsfamilj som de nästan glömt. Och alltid med samma falska försäkran: att allt kommer att bli bra.
Man behöver inte tala med särskilt många svenskar för att de ska minnas finska krigsbarn, som familjen tog emot. Barn som kom att adopteras i Sverige eller som återvände till Finland och försvann eller aldrig fann ro varken i det ena eller andra landet. Kanske är de finska krigsbarnen också ett svenskt trauma?

Ero (Topi Majaniemi) är liksom Elina en överlevare, fast besluten att ta sig hem igen från Skåne, där han placerats hos stränga Signe och snälle men tyste Hjalmar. Han ska ta sig över Östersjön om det så ska bli på en flotte. Och då ska man betänka att Östersjön på den tiden upplevdes lika stor som Atlanten av ett barn. En båtfärd kunde ta flera sjösjuka dygn.

Maria Lundqvist gör Signe, som hade hoppats på en flicka från Finland, till en isstod. En kvinna som själv förlorat ett barn och kapslat in sin sorg under så många lager av pansar att hon knappt hör sitt eget hjärtas slag längre. Den vrede och besvikelse som Ero väcker hos henne med sitt motstånd och sin olydnad får så småningom hennes försvar att rämna. De djupt begravda känslorna tränger fram mot hennes vilja. Plötsligt ser hon barnet framför sig istället för det som förlorat. Få skådespelerskor kan i ansikte och kroppsspråk låta motstridiga impulser spela mot varandra så som Maria Lundquist. Samspelet mellan henne och Ero är helt enkelt storartat och fullständigt omöjligt att värja sig mot. Michael Nyqvists Hjalmar agerar som en lågmäld sparringpartner för dem båda.

Trots Eros hårdnackade motstånd mot att glömma mamma i Finland blir hon med tiden mer och mer en drömbild för honom. När återresan närmar sig framträder det förr så trygga och björkblonda Lahti plötsligt som mörkt och hotfullt medan det vindpinade Skåne blivit hemma och Signe hans riktiga ”äiti”.
Man kan se Den bästa av mödrar som en variation på temat den goda viljan. Allt detta som vuxna tänker ut för barn utan att tänka sig in i dem och som kan få så katastrofala följder inte bara för barnen utan också för dem själva. Och som blir till de frågor den vuxne Ero, och en hel generation med honom, ständigt lever med.