Betyg: 4 av 6

Det är en genomtänkt och välkommet beslut att sätta upp Gus van Sants debut på svenska biografer månaden innan regissörens nya film Paranoid Park får premiär. För bildspråket i Paranoid Park är en blandning av det drömska flytande fotot i van Sants senaste filmer och de intuitiva klippen i Mala Noche.

Även tematiskt är debuten igenkännlig för den som följt Portlandregissören (som spelade in filmen i hemstaden 1985): snygga alienerade män med relationsproblem. Filmen handlar om Walt (Streeter), en ung vit kille som blir blixtförälskad i Johnny (Cooeyate), en ännu yngre illegal immigrant. Hans begär driver honom in i en trekantsrelation med Johnnys kompis, men ingen av dem är egentligen intresserad av Walt.

Mala Noche har kallats för tidig New Queer Cinema, men en sak är säker: här finns ingen identitetspolitik. Walt är väl medveten om att han som vit kille, oavsett status, är högre upp på stegen än mexikanerna och hymlar aldrig med det. Även om vikten av etnicitet och klass just därför blir tydlig, så är det tacksamt att filmen får stanna vid att vara ett 75 minuter långt, bultande begär.

Med sina vinddrivna karaktärer, sitt vackra countrytonsatta svartvita foto och sina snygga (men aldrig sökta) klipp är Mala Noche också en påminnelse om hur oberoende amerikansk film såg ut - och vad den vågade - innan Sundance blev en mäktig institution.

Se även Jim Jarmusch, Stranger Than Paradise från 1984