Betyg: 5 av 6

En villafest någonstans i Sverige skildrad underifrån, vi ser bara fötter och ben, inga ansikten, som ur ett krypande barns synvinkel. Men vi hör småpratet, de trevande kontaktförsöken, lätt försmädliga samtal som kretsar kring vi och dom. Redan från första början av Ruben Östlunds De ofrivilliga är utstötning av den annorlunda och oliktänkande ett tema. Och redan från början står det klart att det gäller att lyssna, lyssna till vad människor säger till varandra och hur de säger det. Orden i orden. De ofrivilliga är något så ovanligt som en film för örat minst lika mycket som för ögat.

Men den är också fem berättelser, i den starka traditionen från Altmans Short cuts. Med enastående precision väver Östlund samman en serie situationer som alla handlar om vardagliga konflikter som går överstyr och hamnar i det absurda, det grymma, det destruktiva och det självdestruktiva, inte sällan i en blandning av allt detta. En familjefar får en raket i ögat och vill inte kännas vid att något har hänt. En chaufför som just lämnats av sin flickvän tar i sin långfärdsbuss alla passagerarna som gisslan för att en gardin fallit ner på bussens toalett. En lärarinna blir utfryst för att hon envisas med att påtala en kollegas misshandel av en elev. Ett gäng unga män som hålls samman sen ungdomen av ett svårbegripligt spel av mobbing och outtalad homosexualitet träffas under en helg i en stuga på landet.

I alla dessa händelseförlopp gäller det för deltagarna att inte se vad som verkligen sker, att inte ta ansvar för sina handlingar. Framför allt gäller det att inte ställa sig utanför gruppen. Östlund är helt enkelt fenomenal på att gestalta hur språket och klichéerna i språket blir snaran som snärjer människor och effektivt stryper all avvikelse. Orden döljer mer än de säger ut.

Östlunds förra långfilm Gitarrmongot från 2004 var den starkaste svenska filmdebuten på mycket länge. Vi mötte en samling udda personer som framhärdade i sitt sätt att vara och leva. På många sätt en uppbygglig film, en film om självkänsla, om friheten i att vara den man är. En film om de ovanliga mitt i vanligheten.

De ofrivilliga däremot är en film om de – alltför – vanliga. Östlund har här en betydligt mörkare men också betydligt skarpare blick på människor i dagens Sverige. Det handlar om bristen på egenvärde och självkänsla, om oförmågan att stå för sina handlingar, om feghet, anpassning och förnekelse. Lika uppbygglig som Gitarrmongot var, lika desillusionerande är De ofrivilliga. Människorna i filmen verkar aldrig ha blivit riktigt färdiga, de är misslyckade utkast till de självständigt tänkande varelser västvärlden hyllat sedan renässansen och som vår demokrati bygger på. Utan att filmen säger det rent ut verkar dessa personer vara i stånd till vilka grymheter som helst, allt i gemenskapens namn.

Ett sådant oförsonligt synsätt gör De ofrivilliga både stram och sträng. Samtidigt har jag svårt att tänka mig en mer angelägen film. Om Gitarrmongot var ett tittskåp mot världen, är De ofrivilliga en spegel för sina åskådare. De av oss som inte någon gång under filmen känner igen sig är antingen hycklare eller närmast ofattbart visa och mogna.

I det ljumma och insmickrande svenska filmutbudet av idag är Östlund ett nödvändigt salt. En film om det socialt omedvetna, grupptryck, härmning, förnedring, utstötning. Låter det tröstlöst? Nej, det är befriande, som när dimman skingras och man äntligen ser klart.